Aftonbladet – 18 september 1844, sida 2

—— Hen t55n5.5HHiekHt välgång. Ni vill ännu en gång se mig hos er, — bvartill skulle det gogna oss, Antonia? Det var ett rus, en förblindelse, som någon tid förenade oss, vild och lidelgefull, roen hkväl alltid en förblindelse, och om vi nu med nöje eller ånger skola tänka på det förflutna, beror på bvars och ens käns!2. Lifvet bar väckt mig tl medvetande och anvisat mig en annan ban2, från hvilken någon återgång till förra förbållanden aldrig blir möjlig. Er själ är hflig, men stark, Antonia. Genom en tillåten kärlek kan ni göra en man, som älskar er, lycklig, och endast genom en sådan sjelt blifva det. Detta är min varmaste önskan, kära Antonia! Jag kallr er så för sista gången och blir alltid Er vän J. Tn — Nå, Jakob, är det rätt så? frågade Julian. — Jag skall framlemna brefvet, svarade Jakob. Vill hr grefven försegla det? — Men du siger mig icke din tanka derom, sade Julian. — Med hr grefvens tillåtelse, yttrade Jakob, tycker jag att det der ,kära Aatonien gerna kunnat vara bort. Han mottog nu bretvet och beslöt inom sig ait mundiligen på det kraftigaste kommentera det. (Forts. töljer.) 9 SER — STADEN Pacestrina (det gam!a Praneste) i Kyrkostaten hotas af en katastrof, hvars utbrott icke synes vara mycket afligset. I sex veckor hafva innevånarne hvarje dag kännt jordstötar, hvilka åstadkommit remnor i de flesta husen, hva:j-mte lågor, som likväl äro af kort varaktighet. uppstiga ur jorden och förkunna ett vukaniskt utbrott. Innevånarne hafva redan öfvergifvit staden.