Aftonbladet – 17 september 1844, sida 3

voce poco fås beredde konsertgifvarinnan en lysande triumf. Referenten fann imedlertid icke i M:ll Nissens föredrag den naivet, den nipna egenvillighet, som tonsättaren nedlagt i Rosinas karakter, icke denna nyckfulla greze, detta täcka -piacevole, som ger de brokiga passagerna ett så egendomligt lif. Deremot utvecklade M:ll Nissen en förvånande lyx i rulader, en nästan oerhörd säkerhet i deras utförande, och i afszende på föredraget en den mest omvexlande mångfald i torens nyanser, hvilken, om den än icke kunde förläna bennes sång något egentligt dramatiskt li, dock gaf ett högst begrepp om rikhaltigheten af hennes musikaliska ressurcer. Största furoret gjorde dock en kadens, hvarmed hon utrustat arians första del — en praktkadens af så bländande e:ekt, att troligen sjeliva pil celeberrimo maestro, skulle häpnat, om han föraummit den. Det nummer, hvari M:1 Nissen visade sia talang från dess mest fördelaktiga sida, ver den grandiosa arian af Händel. Dessa enkla, men betydelsefulla tongångar gåfvo sångerskan tillfälle, ej alt lysa, men väl att utveckla sin stora kännedom om det rätta portamentot, om föredrsget i den storartade, allvarsamma stylen. IIcznes sång i detta nummer vittnade om de mest solida studier, och vi kunna ej underlåta att i detta fall rekommendera M:ll Nissen såsom mönster älven ör de utmärktaste bland våra härvarande artister sångväg. — Afven denna aria vann ett det lifigaste bifall. Herr Dahlqvist deklameråde det förir: MM:ga poemet: örsta uppostrinsen,, af Wallr. Det förekom 0 si början betänkligt att man p oducerade ett lidaktiskt poem vid ett konsecttillfille; men skallens enkla, sköna och dock så träffinde ord, utalade af Hr D. med ett okonstiadt, mena energiskt uttryck, fängslade snart det allmänna intresset. ch bildade ett värdigt motstycke till Beethovens ;ch Händels allvarliga toner. : Aftonens glanspunkt, den stora sinfoaien i Ålur af Beethoven, utfördes på ett i det hela taget värdigt sätt; endast hade vi önstat något beslämlare skillnad mellan nyanseringarne, helst då molifikationerna a? forte och piano ej alltid behöri;ea iektiozos. Sinfenien gafs fullständigt, ehuru j i oafbruten följd; detta eljest klandervärda förarande, att stycka ett större klassiskt verk, för tt använda bitarne till afdelningsouvertyrer, till !ternativer med konsertgifvarens ena nummer tic. ursäktades imedlertid denna gång fullkomligt enom den ringa tillgången på soiobiträde, och et lifliga bifall, som egnades dea herrliga toakapelsen, ådagalade tydligt noz alt de tider äro örbi, då Beetbovens stora instrumentalkompo:iione; kunde räknas bland de för den större alls Aänhatan Aninthåära Lkanctnradiuttor a