Aftonbladet – 17 september 1844, sida 3

KallaS JOE KOUSUICHOS IiInDaltclicia ucl, och dceremot j hufvudsakligast grunda vårt omdöme på den större eller mindre grad af verklig konstskönhet, som röjer sig i artistens föredrag. Den egenskap, som man i allmänhet mest sälIlan finner hos utöfvande konstnärer — sångare såväl som instrumentalister — är en egendomlig, loriginal uppfattningsförmåga. Det är icke allenast Jaf tonsättaren kom man fordrar skapande kraft; läfven exekutören bör ega en motsvarinde förmåga, ej att framkalla tankar, men att försmälta dem med sin egen ideela individualitet och dera: bilda ett nytt helt, som ändock bär de ursprungliga dragen i oförminskad sanning och skönhet. Denna förmåga, att med en från egen fantasi utgående blixt göra tonskaldens innersta mening transparent, att inom det knappa ögonblicket samla de strålar, hvilka tonsättaren ota under långa tider med rastlös ansträngning framkallat och ordnat — denna förmåga är sällsynt, dock vänta wvi den af en sångerska med europeisk ryktbarhet, och trodde oss ej västa den förgäfves af en Henriette Nissen. Icke destomindre nödgasreferenten erkänna att han i en ej så obetydlig mån bedragit sig häruti. Det är ej den största,. det är måhända den enda väsendtliga anmärkning man kan göra mot mamsell Nissens konstutöfning, att bon oftast saknar värma, själ, idealitet, och likväl är denna anmärkning en den svåraste mean kan göra mot en konstnär. En förfelad rulad, en misslyckad kadens förlåter man den inspirerade sångerskan, lika lätt som man förlåter en Schiller ett falskt rimslut eller en Göthe en öfvermäitig hexameter: dessa ting tillhöra den materiella apparaten, och då de således egentligen äro bisaker, förbiser man gerna någon ofullkomlighet hos dem. M:lN. bar deremot gjort dem till hufvuds2k och lemnar i detta aseende föga eller intet öfrigt att önska, ehuru mycket bon åtminstone ännu saknar den lefvande uppfattningsförmåga, hvarigenom sången egentligen först blir sång i högre mening. Man må härvid icke tro, att vi frånkänna M:li N:s sång nyansering, riktigt föredrag, styl. Hennes grundliga studier hafva ej inskränkt sig till sångens tekniska del, utan äiven sträckt sig till dess estetiska, såvidt denna kan inhemtas genom studium och bildning efter goda mönster, och omisskännelig är den flit, den ytterliga sorgällighet hon användt derpå. Men vid efterbildningen stadnar det, något eget gifver hon ej; hon återger — för att låna en liknelse från den bildande konsten — författarens verk med daguerreotypens trohet: hvarje drag, hvarje nyans, äfven de mest minutiösa, som man nästan behöfver mikroskop till för att kunna skönja, återfionas ofelbart. Men här finnes ock den gräns, hvilken hon sällan öfverskrider: en sjelfständig bild, pånyttfödd i konstnärens fantasi, förklarad af det ideal, som lefver inom hans själ — detta söker men fruktlöst: ett noggrannt, men dödt aftryck är merändels allt hvad man finner. Vi hafva redan i det föregående antydt vår tanke om den sällsynta tekniska bildningsgraden af M:ll N:s talang. Had henres röst beträffar, illägga vi, att den ezer en ovanlig styrka, jemnret och stadga, och äfven i mezza voce ej förloar något af sin sonoritet; dess vackraste toner nse vi ligga inom bröstre;jistret; de högre blifva stundom något skarpa, äfvensom hon någongång orcerar dem alltför mycket i denna region. M:ll Nissens tonbildning är utmärkt klar och bestämd, iennes intonation ovanligt ren, äfven i de sensila intervallerna, der man ej sällan hör utmärkta ångerskor fela emot den stränga renheten; dermot måste vi, hvad hennes trillo beträffar, öfvernsstämma med en tysk koastdomares yttrande, tt denna ej alltid är fullkomligen ren; vi annärkte nemligen vid en trllo med stor sekund, tt betydligt närmande till den lilla -cekundenr. dennes figurer, passager m. m. utmärka sig geom mycken precision och egalitet, och bära vittne så väl om en förtriffl g skola, som om räget och sorgfälligt studium. Såsom en hufrudförtjenst i hennes föredrag anmärka vi den koaomi, hvarmed hon använder portamento, å vidt man härunder förstår tosernas släpande: etta spar hon till de momenter, der det eentligen är på sin plats och frambringar beböig verkan; änau högre skatta vi heanes sostenuto den allvarsamma stylen, och i dessa afseenden fore det önskligt att åtskilliga af våra sångare ch sångerskor valde henne till eftersyn. Vid betraktandet af Mille Nisseas repertoir för tonen påtröffa vi i första rummet en Aria a: salfen. Denne auktor är för oss en ny bekan!kap; vi vete ej, om denna aria är He: Bilces ästa, men deremot tro vi oss tryggt kunna pålå, att den var det sämsta af hvad som dena afton producerades. Melodien i denna märk-t ga aria var på ett besynnerligE sitt ledbruten,!n ch de magra förriturerna förmådde ej att återl? itta dea i redbart skick. Konsertgifverskan tycks sjelf märka detta, hvilket väl var orsaken bj varföre bon behandlada den något styfmoderligt:!m on sjöng den nemligen lika stelt och kallt som orrekt; vid en tvenne pgånger förekommandelå illo i ett högre tonlige forcerade hon rösten öf-m er höfvan, hvilket gjorde en serdeles ken e kt, och det hela tog sig nistan komiskt ut ef.ö r den Beethovenska sinfonisitsen. st Hr Geraldy insef oss nästan lika litet förtro ide som Hr Balfe: hans Canzanetta a Festa)! egentligen en dansmelod:, temligen munter,es bh äfven såsom sångnummer ej olimplig att ilon gon mån skingra en supt-scirocco, men passar g: till koasertnummer. Inedlertid begärdes och hi hölls den da capo — troligen emedan den var5! An cartoifvarinnane ajota vn AK af mm hh mm RO Lr I (AA ÅA Å -OA PA Kn Pn ss AR EM -—MM Ba op