Aftonbladet – 13 september 1844, sida 3

så länge de arbetande klassernes politiska verkningskrets inskränkes till en fjerdepart af representationen. Att mad antagarde af allmänna val förena denna de arbetande klassernes utsträckta valrätt, möter nästan oöfvervinneliga svårigheter, serdeles med de kända antipatierne mot allt aristokratiskt element. Ståndsrepresentationens id förkastas ingalunda af andra länders statsmän, man känner den store franske ve tenskapsmannen och tiil sina politiska tänkesätt radikala Åragos yttrande: J hafven i edert fädernesland upplöst ett stort problem; akten er väl att förändra en sådan representation. Det är att erkänna en allt för materiel åsigt af staten, att vilja mäta menniskovärdet med penningar eller med en census. Det finnes dessutom intressen i samhället, hvilka, om ock mindra handgripliga, äro lika dyrbara, eller samhallets idella intressen, de religiösa och moraliska. Dessa förmå göra sig gällande när ståndsvalen bibehållas, men torde förlora den betydelse de förtjena, om allmänna val antagas och siffran skall bestämma omfånget af menniskans samhällsrättigheter och politiska verkningskrets. Det vore visserligen ännu åtskilligt att tillägga i ståndsvaiens iotresse, men det vore att ännu ytterligare idissla det som af andra redan är bättre sagdw. Skulle fördomarne mot ståndsval icke kunna öfvervinnas, bör Adeln icke alltför envist vidhålla sin åsigt, ty, äfven om man icke förmår åstadkomma det bästa möjliga, bör man söka tillvägabringa ett bättre än det som är, hvilket otvifvelaktigt, utan motvigt, påskyndar samhällets demokratiserande, då demokratiens åsigter uteslutande hyllas af två Riksstånd och af minoriteterna inom de tvänne andra. Att ståndsvalen läoge svarat mot sitt ändamål, är visserligen iatet skäl för deras evinnerliga bibehållande. Ea statsförfattning kan under ett visst tidskitte vara dn ändamålsenligasto och under ett annat icke mera öfverensstämma med tidsförhållanderne; att vilja bibehålla det som är, blott derföre att det har varit, är en ultrahistorisz åsigt, som skulle göra sambälet stationärt och hindra allt socialt framåtgåsnde, så i intellektuelt som i materielt hänseende. Samhället är rörligt till sin natur; så måste äfven iastitutionerns vara, det bör lemna sin gärd åt de progressiva idsraa äfvensom åt de konservativa, och således icke i det förflutnas intresse förbise det närvarande. De ligger i menniskans natur en benägerhet att mera fästa sig vid namnet än vid saken; personlighetsgrundsatsen hear således förorsakat större farhågor än der förtjenar, grundsatsen visar sig i sia tillämpning hel annorlunda än i sin abstrakta form. Frågan biiiver då i sjelfva verket, att kunna åstadkomma klassval i stället för ståndsval. S:dan de konservativa åsigterne, mot sin öfvertygelse, såsom eftergift åt de progressiva idesrna medgifvit de allmänna valens antagande, ega de bestämdt skyldigheten att försäkra sig om rågra garantier mot demokratiens öfvervigt och växand: anspråk; och det med så mycket mera skäl som de begäras i samhällets, i gemensamhetens intressen — i demokratiens äfven så väl som i aristokratiens. Dev uppoffricg Adeln gör af sia sjelfskrifvenhet bör komma samhället icke anarkien till godo. . Demokratiens ståndpunkt är utan tvifvel för det närvarande den starkaste, och det är den starke icke den svage som kan vara frikostig. Aristokratien eger sitt enda stöd i det förflutna. Demokration i det närvarande och det kommande ; hvad de korservstiva åsigterna eftergifva utöfver samhällets intressen, återtages aldrig af dem. D.mokrstien kan deremot, när den behsgar, återtaga det den finner sig hafva för mycket efterskänkt. D.t europeiska sambällets hela sednare historia utvisar den demokratiska öfvervigtens oafbrutna tilltagande. Det ligger något serdeles i det korstitutionella sambhällsskickxets natur, som skall påskynda samhällets demokratiserende; ty demokratien rekruterar ä:ven utom siva leder. Oppositionen mot styrelsen påräknar aldrig något större auharg bland de högre klasserne. M:dlemmarne af desa klasser, som bekänna oppositionens åsigter, måste således hufvudsakligast söka sitt stöd nertill; detta unierstöd vinnes dock endast genom uppcffrirg af egen fvertygelse, och genom bhyllande och antagande a nessans opinioner. Det gamla aristotratisk-legitimitiska partiet i Frankrike har sett sig tvunget att bylla radikalismens åsigter för att kunna intaga en politisk tällning. Engelska Adela icnehar visserligen ännu en tark position; men denna rubbas dock dagligen äfven detta aristokratismens verkliga hemlaod. Tories beänna numera Whigpartiets fordoa grundsatser; detta ar åter till en del måst intaga da radikales fordva äger. I de flesta europeiska samhällen, der allmänna valriocipen varit erkänd, har man insatt pödvändigheen att hämma demokratiens öfvervälde. Dir båivoren icke redan varit gifne i de gamla institutionerna, ar man sökt åstadkomma dem af de elemester, som örefuonits. Sverige är det enda monarkiska samhälle, jar man tänkt sig allmänna valens införande, utan orrektivet af en verklig öve kammare. Det är huudsakligast fördomarne emot Adeln, som i detta a eende skapa svårigheterna; man föreställer sig, att et endast är ett försöz af Adeln, att under cen pb orm behåla den samhällsbetydelse, som den för närararde är på väg att förlora. Adelns socisla ställing föranleder visserligen här som anvorslådes visss öreträden och fö måner. Detta förekommes dock inalunda med Ådelns utträngande eller upphäfvande; 7 rikedomen liksom födsela gifver innehafraren och rfviogen anspråk och äfven förmåga, att utan egna irtjonster göra dem gällande. Lemrar Adeln rummet, kall dess impopulära plats allid iotagas af hvarje nan klass, som geoom sin rociala stäluing höjer sig (ver massan och väcier dess afundsjuka. Den maktegande medelklassen i Frackrize är hvaren popuärare eiler mera vän af msssars välde, är o fordna markiserne; och Ludvig Filips piecbejisze inistrar äro iagelunda omhuldade al allmächetens pmpatier. Huru omöjligt det är att till don grad de Iokratisera samhället, att icks gradationer fianas och 1 rangstrid kan uppkomma, bevisas af en för få år dan skedd tilldragelse i en af da små Schwoitzerantoaerne, der stats örfattningen är radikalt demokra:;k. Ea tvist uppkom mellan de olika meoingsfrakooerna somutbröt i öppen fejd. Det aristokratiska artist utgjordes af koherdarne, det demostratiska af etherdarne. Att fram3raga den ytterliga demokrstiens alla samillsvådor stulle leda till för mycket vidy tighet. E:renheten visar oc:, att ingen statsörfattaing är mera Ansklig till sin varaktighet. Ty demokratien förstår il att tillskansa sig väldet, men aldrig att behålla