Aftonbladet – 12 september 1844, sida 2

halsband, speglar, socker och specerier. Det fanns på en gång 34 handelshus i staden, hvilka bildade en liten koloni af Europ2er. Sultanerne af Marocko äro, oaktadt deras girighet och belåtenheten med de penningar som tullen inbringar i deras skattkammare, L1kväl handelns hemliga fiender; icke allenast för religionens skuld, men äfven för poliukens. För att beröfva sina undersåtare medel att göra uppror, göra de dem fattige; ty uppror kan icke väckas och vid lif hållas utan penningar, och en arme kan icke länge hållas samlad i detta land, utan belöning och hopp om plundring. En regering har litet att frukta af ett folk, som är deladt i åtskilliga racer, och bland hvilka det ;cke fisnes någon, som är rik eller nog mäktig att dana ett parti. Men fri utförsel af korn och ull, bvaraf landet bar öfver flid, och en utvidgad bandel med Europa och Amerika -skulle skaffa familjer och städer en inflytelse och makt, som kunde oroa en beständigt fruktande cch misstänksom regering. Kejsar Mulei Soliman, den vuvarande kejsarens företrädare, var starkt intasen för dessa ider och utförde dem gerom att stinga Rabats, Amsczors, Dar Beidos, Mazagans, SfM; och Santa Cruzs portar, och befallte alla der vistande köpmän att flytta til Mogador, med löften om beskydd och gunst. Någon tid derefter förböd han utförseln af ull, hvete och olja och lade svär utförseltull på andra artiklar. Folket i staden krorrade, på landet väntade man uppror — men regeringen förklarade det för synd: ait drifva handel med de otrogne. fn