Aftonbladet – 5 september 1844, sida 2

INGjUTILGLEA al IUUCISKaPEL vUDJjA MCU CI pre tiskt bevis illustrera den sats, som åtskillige talare under representations-debatten den 28 Augusti med serdeles emas framhöllo, att den svenska adela alltid försvarat grundlagarna och fribeten. Det var nemligen fråga om ett tillägg i 9 Re geringsformen, a!t den föreskrift, som denna S innehåller, att konungens rådgifvare skola göra kraftiga föreställningar, om de finna konungens beslut uppenbarligen stridande mot grundlag eller allmän lag, äfven skul!e utsträckas till de fall, om beslutet funnes stridande mot rikets sannskyldiga nytta. Om en parlamentsledamot från England eller Frankrike här varit åhörare och ägt dea känsedom af språket, att ban kuanat föja debatten, skuile han säkert i bögsta grad förvånat sig över den logik, som nyttjades hos åtskilliga talare. 9:de S:a inrehåller först, att statsrådets tillstädesvarande ledamöter böra, under ansvarizhet för rådslagen, till den påföljd, hvarom i 406 och 407 SS vidare stadgas , avilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklaran, och häruti måtte väl äfven innebäras skyldigheten att göra föreställningar emot hvad som uppenbarligen kan synas dem stridande mot rikets sannskyldiga nytta, så att det speceiella tillägget derom endast utgjorde ett förtydligande, för att bringa denna S till full konseqvens med den 407:de. Också har tilligzet utan svårighet antagits hos de tre öfriga Stånden. Men några af Adelns ledamöter syntes ingalunda älska, att några kraftiga föreställningar skola få göras af konseljens ledamöter, åtskilligt om namnstämplar och medregenter kom åter på tapeten; Hr Bernhard Rasenblad talade om frihetstidens excesser, om blodsdomstolar, om fara för rådgifvarnes hufvuden; likaså sökte Hr Printzanschöld genom en högst märkvärdig slutledning ådagalägga, att man kunde vilja ställa till riksrätter på grund af en subjektiv opinion hos Ständerna, att rikets sannskyldiga nytta ej blifvit iakttagen, fastän 106 S, som handlar om riksrätt, endast afser de fall, då en rådgifvare uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträde!se deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser. I denna anda talade äfven, mer eller mindre ifrigt, Grefvarne Anton Gyldenstolpe och Carl Mörner, Landshöfdingen Lagerheim, Presidenten von Hartmansdorff, Horpredikanten Lagergren och Ministern Frihb. Nils Palmstjerna samt Presidenten Frih. Jakob Cederström, hvaremot förslaget försvarades af Friberrarane Hugo Hamilton och Tnoure Cederström, Majoren Emil von Troil och Hr P. G. Cederschöld. S:utligen voterades det, och tillägget afslogs med 430 röster mot 49. — I slutet af gårdagens förmiddagsp!enum på Riddarhuset väckte en ledamot, herr Nils Rosenstjerna, den länge omtalta motionen, att Ridderskapet och Adeln hädanefter må representeras genom val inom Siåndet. Man förmenar nemligen, att Ståndets majoritet skall kunna, utan de öfriga Ståndens hörande, tillvägsbringa detta genom en ändring i riddarhusordningen, och motionen kommer sålunda endast att remitteras till Riddarhusutskottet. Bland alla afgifna förslag till representationssättets reform torde detta väl, utan farhåga för misstag, kunna anses för det mest dödfödda. Vi förutspå nemligen, att samma riddarhusanda, som nyligen uppenbarat sig i ett slags religiös förskräckelse för det afslagna representationsförslaget, hos en stor del ledamöter torde visa sig äh mindre bevågen när det gäller att utbyta sjelfskrifvenhbeten mot ett så opopulärt förslag som det ifrågavarande, och det så mycket mera, som man med temlig säkerhet kan förmoda, att icke ens Regeringen är för denna id6. Imedlertid är det i vår tanka ganska väl, att ett projekt framkommit, som skall skaffa många vänner, äfven ibland adeln, åt en verklig representationsreform. — Ridderskapet och Adelns protokoll för d. 28 Augusti, då representationsfrågan förevar, är ännu icke jasteradt, och innan detta sker kan något af de muntliga anföranderna ej meddelas. Vi införa imedletid i dag det famösa diktamen, som kammarjunkaren Ehrenboff vid tillfället uppläste, och som, ealigt hvad läsaren torde erinra sig af den korta berättelsen i Thorsdags om -diskussionens förlopp, tvänne gånger afbröts af landtmarskalken med hemställan, hburuvida icke den värde ledamoten gick u:om ämnet. Vi hade ämnat att serskildt påpeka några af de mustigaste uttrycken i detta anförande; men vid dess genomläsning finne vi, att dertill skulle erfordras att ifrån: början till slut afskrifva detsamma å nyo. I sjelfva verket torde man få leta ganska långe, för att finna en skrift, hvars syftemål ifrån början till slut synes hafva så uteslutande varit att hopfösa en mängd uttryck af ilska och bitterhet emot olika tänkande och emot Medständer; och man måste onekligen tillerkänna herr Ehrenhoff priset i detta slags litterära renommå. Något mera är egentligen här icke att säga derom; för öfrigt har samme författare redan förut gjort sig så berömd i denna genre, att man mindre kan undra öfver honom än öfver möjligheten af hvad som dock intröffade, att ett icke så litet antal bravorop efter slutad läsning egnades åt ett anförande, som till och med förefallit sjelfva Biet till den grad betänkligt, att det vid dess meddelande tillagt, det sådant skett på begäran. Att något betydligare antal af det första ståndet kunnat skänka sitt bifall åt en slik utgjutelse, utgör också onekligen ett icke obetydande argument i frågan om representationsreformens behöflighet.