Aftonbladet – 4 september 1844, sida 2

sa HUnDa vi UCI INCU Ila Undantag Vefa I ell vanmäktigt, och till en del aftynande tillstånd. Eskilstuna fabriksstad kan icke höja sig. Nyköpings och Owens verkstäder hafva gjort bankrutt. Motala säges drifvas med föga vinst. Höganäs med sina stora inrättningar är man färdig att utbjuda till salu för 1, af inköpssummanr. För klädesfabrikationens höjande bar nationen gjort oberikneliga uppoffringar, och dock har denna fabrikation ifrån 746 200 alvar, som den var 4833, icke stigit till mer än 843 700 alnar, således icke ökat sig med mer än 4127,500 alnar, då deremot afde ylleväfnader, haliylie inbegripne, som äro tillåtne till införsel, sedan 48533 importvärdet stigit från 463 000 till 4,093,000 Rår, således mer än fördubblats. Den enda större fabrikation, som synes prosperera i vårt land är bomullsväfnadstllverkniogen: men detta bar, jemte rågra få stora fabriker, hufvudsakligast ckett såsom hemslöjd i en enda liten vrå af en provins, förut känd för sin idoghet, och dit resalisationens verkningar icke hunnit, Hvad den stora handeln angår, så könner jag ej tillräckligt dess successiva ställning, för att deröfver lemna något omdöme. Men allmän är likväl den klagan, alt hufvudstadens handel är i ett märkbart aftagande, och att mindre affärer nu göras på Stockholms börs ön under den föregående tiden; äfvensom man tillskrifver detta tillstånd ett i hög grad bristfälligt kreditväsende. Af dessa här framdragna fakta synes med stor sannolikhet följa, att Sveriges indusriella ställning och tillika folkets välstånd varit i aftagande allt sedan år 48354. När ett sådant aftegande stiger till någon större böjd, plägar det ifven hafva ett menligt inflytande på folkökniogen. Låtom oss derföre tillse, buru dermed förhållit sig under sistnämnde period. Det är neml. bekant, att alltsedan år 1809 folkmängden varit i ett starkt och alltid stigande tilltagande. Något annorlunda visar sig förhållandet efter år 1855. Under quinquennium före 4833 ökades folk mängden nemligen med 4 76409 procent; deremot under quirquennium rån och med 4833 ökades den endast med 3 75404 procent; således minskades folkmängdens progression med nästan en hel procent, ehuru inga farsoter härjade usder det sednare quirquepnium, men koleran deremot under det förra. Under det folkökningens progression sålunda varit endast 3 TA 00 proc., synes backstugusittarnes och inhysesbjonens antal hafva ökat sig med 40 proc., åter ett förhållande, som, om det fortfar, lemnar högst betänkliga utsigter. Sådan har landets utveckling varit sedan år 1834, i afseende på bankens, rörelsekapitalets, kreditens, skuldsättningers, näringarnes och sjelfva folkökningens etällning. F:amställningen deraf är grundad på arithmetiska förhållanden. Man kan rabattera några siffror, man kan förminska en och annan detalj deraf; men jag fruktar, att resultatet i det hela icke kan förnekas. Vill man derefter uppsöka orsakerna till detta räringarnas aftynande och tilibskaskridandet af landets välstånd under den sistförflutzra perioden, så kan man visserligen tro sig finna dem uti många olika förhållanden. Men då man teger i betraktande, att detta tillbzkaskridande står i det allranärmaste sammanhang med den förändrade landets penningeställning som inträdde år 1834, äfversom att ingenting kan så lyfta ett lands välstånd, som ett väl ordnadt penningeväsende, äfvensom ingenting så hastigt nedtrycka detsamma, som ett illa ordnadt, så måste den öfvertygelsen nödvändigt påtränga sig, att man måste söka de rätta orsakerna till ofvaznämnde förhållanden i. det bristfälliga ordnandet af vårt penningväsende år 1834. Det yttrades redan under öfverläggningarne vid Rksdagen år 4854, att realisstionen vore en farlig operation, om den ej sattes i förbindelse med ett väl ordnadt, produktionen understödjande kreditväsende. Denna förutsägelse synes hafva gått i en beklagansvärd fullbordan. Val finnas ännu de, som påstå, att hela den öfverklagade förlägenheten är blott en kris, och att allt småningom bjelper sig sjel. Det visar sig likväl af de fakta, och de jomförelser, som i det föregående äro framlagde, att delta tillstånd varit en jemn och successiv utveckling samt icke härledt sig af några serskilda konjunkturer, som först inträffade under de sista åren. Att förändringen icke var synbar de första åren efter realisationen, härledde sig ifrån hypothekskassans lår, ifrån en hastigt uppkommen fördelaktig jernhandelskonjunktur, och privatbankernas inrättning; men i sjelfva verket var förändringen gifven från första realisationsögonblicket. Många äro ännu af den meningen att ett sf de förnämsta misstagen som begingos år 48354 var alt man utförde en så stor och genomgripande förändring alldeles isolerad. Man införde neml. endast myntvexlingen, och lät för öfrigt kreditväsendet icke atlenast förblifva i sitt dåvarande oordaade skick, utan lät det ännu mera utveckla sig i den falska riktning det en gång tagit, till en oupphörligt tilltagande skuldsättning bland alla medborgareklasser. Såsom landets kreditväsende hufvudsakligen utgår ifrån Riksbanken, hvilken enligt dess reglemente har till ett af sina föremål att genom kreditoperationer upprätthålla rörelsen i landet, samt understödja näringarne, då det är äfven Riksbanken, som företrädesvis bestämmer rörelsekapitalets storlek, hvars inskränkning icke varit utan inflytande på rörelsen och näriogarne, samt dessutom den närvarande ställningen står i det närmaste