Aftonbladet – 4 september 1844, sida 2

er UU oo AA oo nm En am OR hjertat, rezsommenderas äfven hos allmänheten. Författaren har der på ett genialiskt sätt utfört : den iden, att låta representationsrätten utgå från familje-, busfaderseeh husbondeförhbållandet, och : att dymedelst kunna förena den radikala och konservativa grundsatsen. Vi skole en annan dagäf-j: ven nämna något mera om denna skrift. 797 HERR HAUSERS TREDJE SOIREE. He Hauser har, framför många utöfvande konstnärer, den oskattbara förmågan, att vid hvarje förnyadt uppträdande uppenbara en ny, intressant sida af sin talang, och behöfver således ej frukta det , missöde, som så ofta drabbar dessa vanliga resande virtuoser, bvilkas hela artistiska rörelsekptal består i 3—6 bravurpjeser — nemligen att snart nog befinnas enformiga och glömmas. Sedan hr H. i första a!delningen af sin soire föredragit saker från de fransyska och w.enska skolorne med all den precision och elegana3, man kunde vänta at en Mayseders lärjunge, uppträdde han uti andra afdelningen i den patetiska och humoristiska stylen med en energi och en dramatisk hållning, som vi, oaktadt de prof han redan aflagt på sin mångsidighet, dock ej hade tilltrott den unge konstnären, hvilken så gerna tycktes öfverlemna sig åt sina lyriska utgjutelser. Vi vilja försöka att i korthet karakterisera de serskilda numren och deras utförande. Konsertgifvaren hade till sitt första nummer valt den bekanta Beriovska Rondo russe, en ej allenast vacker, utan ock rätt karakteristisk komposition, helst om man afräknar ett par små fransycka fleuretter, som i vårt tycke vwarit mindre nödiga. He H. gaf pjesen med en hög grad af afrumdning och smak, och tillika med den moderation i uttryck och temp2, som tillkommer denna komposition. Mayseders violinvariationer, A-dur (ej förut härstädes hörde, såsom vi tro) äro omsorgsfulit arbetade, hala som marmor och nästan lika kalla; för öfrigt utmärka de sig genom en synnerlig grace och en viss urbanitet, som aldrig förnärmar den utsöktaste sällskepstons fordringar. He H. återgaf pjesen i fullkomlig öfverensstämmelse med dess karakter, utan att låta ett enda af kompositörens förbindliga småleenden gå förloradt. En skarp kontrast med den Maysederska pjesen, hvarmed Hr H. slutade soireens första afdelning, bildade Ole Bulls Pastorale (Andante och Ronzo ur hans Adur-konsert), som började den andra. Detta pastorale, skrifvet i Bulls vanliga maner, är en genial rapsodi, hvars vilda skönhet på en gång fängslar intresset och tillbakastöter det. Uti detta, som i flera verk af denne konstnär, uppenbarar sig öfverhufvul en märkvärdig dualism: ban skapar, men endast för att åter förstör2, väcker känslor, för att genast döda dem; utur det dunkla kaoset uppstiger mången poetisk tanke, men i nästa ögonblick försvinner den för en kall ironisk reflexion, som ständigt ligger i bakhåll, för att hindra hvarje skön ingifvelse att blifva mera, är ett intressant embryo — hans fantasi liknar en sensitiva, den han sjelf oupphörligen förnärmar och tvingar att sluta sina blad. Ole Bull är på en gång konstnären, hvilken skapar en herrlig bildstod, och den vilde vandalböfdingen, som nedstörtear den i stoftet. Men denna dualism har imedlertid ett gemensamt grunddrag: samma glöd, som genomgår de själfulla melodierna, ligger ock förborgad under den skenbart kalla ironien. Det är dock endast i konstnärens föredrag, som dessa stridiga principer fiona sin löreningspunkt; på papperet finner man blott gåtan, olöslig för en hvar, hvilken ej naturen gifvit nyckeln dertill. Vi minnas ännu, hvilket intryck nämnde kompositioa gjorde på oss, då Bull sjelf föredrog den; vi minnas ock, hvad som framkellade detta intryck. Detta originella, mäktigt gripande föredrag trodde vi 0ss ej så snart få återfinna hos någon annan — aldra-j minst hos en så klar och konseqvent talang, som : Hr Hauser. Och likväl är det så. Hr Hauserl: har ej kopierat de yttre formerna af O!e Bullsl: spel: han har uppfattat andan deraf med både dess ljusoch skuggsidor, och så vidt ref. förmårl erinra sig, var hans återgifvande af ifrågavarande komposition, hvarken uti teckniskt eller estetiskt hänseende Bulls eget underlägset. Hr Hausers Nocturne: ;Mes adivvx de Varsobien är en bland dessa sj luta elegiska utgjutelser, hvilka man mindre beundrar än snarere sympatiserar med, emedan de tala hjertats okonstiade språk; denna komposition är författad i samma and2, som de, redan sedan Hr Hausers förra soire bekanta, förträffliga Lieder ohne Worte, dem han äfven vid detta tillfille utförde. Imedlertid skulle vi uti Nocturnen ej ogerna undvarit en ller ett par passager, som förekommo oss något rämmande för andan i det hela. Hr Hausers Arpeggion är en ganska svår etyd, som isynerhet gaf tillfälle att beundra hans ypperliga tråkföring och hans färdighet i det staccaterade maneret. — Detta fyrfaldiga nummer exeqverades He H. med sällsynt känsla och smak; endast öreföll det oss, som lade han ru något mindre simplicitet i sitt föredrag 2f Liebeslieds, än vid len föregående soirgen, hvarigenom detta numner ej alldeles frambringade samma verkan som örut; Wiegenlied, deremot spelade han ännu ittrycksfullare än förra gången. Om 0!e Bulls Pastorale först genom den föreragande erhåller sin rätta färg, så är detta i än-! 3 häövra orad fallet med HHarnavatoenra Tlnnräne!tb FA mm mm HV — — ti 155 I Om MR JA JR