Aftonbladet – 3 september 1844, sida 2

andets väl, och deriore nvar I sin man anSsprasx på itt närmare eller fjermare inverka på behandlingen if dess angelägenheter, medan för närvarande denna ättighet är förbehållen ensamt åt några privilegierale klasser ellar stånd, fastän bördan och skyldigheten ill samfundet åligger alla dess medlemmar. En kort aralel af denna art emellan dessa de begge repreentationsformernas mest ingripande grundprinciper örmår, som mig sybpes, ensamt för sig att allägsna n oväldig domare ifrån det inkräktade gebitet — ståndsval, och stämma honom gynnsamt för ett förlag, som blott vill veta af ett enda stånd eller klass, amligen: medborgare, åt hvilka är lemnad rösträtt, vågor!unda efter hvars och ens förhållande till staten. Tvad man emot denna valrätt bör anmärka, vore narare, att den icke är utsträckt tillräckligt, och föenämnde förhållande i rösträttighet emellan stad och and icke alldeles riktigt afpassadt, hvarigenom en lel af städernas lägst beskattade borgerskap bli vit iteslutet, äfvensom innehafvare af förtroende-embeten min tanka icke med skäl äro helt och hållet beagna möjligheten att kunna inväljas i representatioven, der jag anser don sakkunskap, som onekligen innes hos många af dem, skola vara af verkligt gagn ör ärenderna, och att således ej vägen borde för dem illstängas att varda i en 2:dra kammare invalda. Im, efter denna min åsigt, åt hvarje samhällsmedem, som har någonting att representera, bör inrymnas en derefter lämpad rösträtt, skulle jag dock trott sonom icke bordt hafva utöfva den annorlunda, än nom vissa bestämda kategorier, enär det icke gerna can förutsättas erforderligt kunskapsmått inom alla nedborgareklasser, för ati deltaga i statsbestyren, rvarföre jag äfvenledes velat önska, att valbarheten rade blifvit tillbörligen begränsad; men likväl anser ag af detta lössläppande ingen egentlig ytterlighet värutinnan vara att befara, alldenstund nya vallagens 4, 22 och 23 S visligen stadga, att den så kallade nassan icke får omedelbarligen välja Riksdagsmän, sndast Valmän, dem det äter tillkommer att folkombuden utse, och genom hvilka valgradationer man tvifselaktigt kan förvänta sig åtminstone lika godt resultat, som den bestående formens både sjelfskrifvephet och direkta ståndsval för närvarande aflåta. Dessa anmärkta brister i grundlagsförslagets princiver, äfvensom felaktigbaten i detaljerne, måste utan nycken svårighet kunna afbjelpas, isynnerhet under tt så väsendtligen förenkladt riksdagsmachineri, som örslaget föreskrifver. Gerna skulle jag hafva sett om grundläggarne af denna nya byggnad, i afseende Då bildandet af åtminstone den delen af representa.ionen, som fått namn af Andra Kammare, gått minåre rationelt tillväga. och der bibehållit så mycket af de politiska elementer, som ingå uti nuvarande representation, att desse kunnat i den nya bostaden genfinna någon relik af sina anor, hvilken kunde bättre hafva förlikat dem med den tankan att der tillsammans inflytta under ett gemensamt tak; men dä detta icke skett, och en förändring i denna, eljar i nästan hvilken syftning som helst, blir sannolikt på länge, snart sagdt, omöjlig att genomföra, så återstår endast till ledning för mitt beslut, att inom mig anställa en jemförels3 emellan förslaget och gällande grundlagar. Första och hufvudsakligaste vi!koret för denna jemförelse blir, efter mitt förmenande, att se till hvilketdera som omslutar största måttet af rättvisa, till afgörande hvaraf man i de begge lagarpes grunddrag icke bahöfver länge leta för att finna hurusom, på sätt ofvan antydt är, förslaget till sig upptager alla individer, hvilka genom något materielt intresse äro vid fosterjorden fästade, medan beståndsdelarne af närvarande representation väsendtligen utgå från privilegier, updantagslagar, kastindelning och mera sådaut. — Till andra jemföselsegraden ville jag räkna formernas beskaffenhet. Osn tillförene tvekan hos mig ägt rum att bidraga till utbyte af gällande Riksdagsordning emot andra former för ärendernas behandling, får jag tillstå, att all villrådighet försvunnit, sedan jag i egenskap af representant kommit i tillfälle att här på nära håll beskådta detta ändlösa och kostsamma debatterande på fyra serskilda rum; denna besynneriiga utskottsbildnisg, denna onaturliga och högst skadliga sammansättning af fullmäktigskap och styrelse öfver Rikets Ständers verk, der stånd och politiska meniogar skola inskjutas, oberoende af duglighet och speciella kunskaper för ändamålet, denna splittring, som ställer den ena medborgaren fiendtligt emot den andra. Allt detta jemte mycket mera af samma art, som för fosterlandsvännen är sorgligt att veta, har bringat mig till den inverliga öfvertygelse, att nästan hvilken representationsförändring som helst skulle vara välgörande och bättre bereda allmänt väl, än den nuvarande represontationen, hvartill jag anser de enklare formerna i nya grundlagsförslaget kunna i betydlig mån bidraga. Den uti detta förslag afsedda närmare inbördes beröring på tvenne rum emellan folkets ombud, valda efter ingen annan måttstock, än förtroendets och skicklighetens, skulle ofelbart afoöta dagens alltför högljudda stridigheter, återföra försonlighet och öfverseende och sammanjemka de olika åsigterna, att oegemnyttigt draga till ett gemensamt mål, i stället för att man nu snarare kan betrakta såsom en ödets nyckfulla lek, om det någon gäng händer, att de skingrade krafterna lyckas att genom partiernas irrgångar gemensamt leda sig fram till det allmänna bästa. Då jag således pu går aw på anförda skäl gifva min röst åt det hvilande förslsget, skulle det bafva varit mig ljuft att kunna göra det med den vissheten, att ett älskadt fädernesland också ifrån denna dag fått räkna en ny period för sitt representativa skick; men då allmänt kända förhållanden betaga fosterlandsvännen detta hopp, så återstår för mig blott den varma önskan, att den stora grundsats, som blifvit nedlagd i detta förstag, måtte allt mer och mer slå rot och växa i svenska folkets bjertan, för att en dag bära frukt i en förbättrad represestation för vårt fosterJand. Sveriges söner hafva alltför länge spillt sina krafter på en form, som under närvarande kulturförhållanden icke mera är i stånd att föra samhället framåt. Villkoret för vårt sjelfbestånd såsom folk och för utvecklingen af de icke ringa bjelpmedel, Försypen nedlagt i vårt lands sköte, är en represenptationsreform, som gör slut på det fyrkamriga splitet, föreDar våra krafier, och gör det möjligt för oss att hålla lika steg med det öfriga Europas civilisation. Måtte den dag ej alltför länge dröja att randas, då fäderneslandets vänner få glädja sig och lyckönska hvarandra att an datta fara mål nnnnådt