Aftonbladet – 3 september 1844, sida 2

tror man åtminstone, gifva ett ulslag i frågorne. Men huru vet man detta? och, i fall man vet det, hvarföre låter man då icke helt enkelt detta femte , stånd blifva svenska folkets representation? De fyra andra kan man ju i hvarje vigtig fråga quitta mot l: hvarandra, som det kallas; och då sitta de ju der sä-l, som alldeles öfverflödiga och quintus interveniens nafgörn. Återstår då frågan om sättet buru det hvilande förslaget vill verkstäla denna ide. Det har blifvit klagadt å ena sidan, att makten skulle kastas helt och hållet i den råa massans händer; å den amdra bar man velat visa, att en mängd af massan, hvilken nu är valmän, förlorar sia rätt. Detta alternatif af så diametralt motsatta bekymmer synes mig antyda,l. egtt båda äro ogrundade. Oss, borgerskapets ombud, har man framför allt sökt skrämma med all möjlig förebråelse, om vi skulle bortskänka flere kommittenters valrätt. Vi behöfva dock icke bäfva för någon efterräkning; ty min fulla öfrvertygelse är, att om de med sådan pomp kringburna tabellerna icke äro falska, så kommer det deraf, att något missförstånd innästlat sig vid taxeringen och uppgifterna dertill; ty en näringsidkande borgare, som i sjelfvå verket eger mindre inkomst än det för valrätt bestämda minimum, skulle sannerligen icke ega cen existens, som qvalificerade honom till någon ting liknande poiitisk makt. Detta är min orubbliga öfvertygelse, och mitt samvete ålägger mig ingen tvekan på den grunden. Far-l hågorna för den råa massans öfvervigt vid valen på landet äro lika ogrundade. I hvilket land är icke massan pluralitet, men i hvilket land har hon sammansatt sig att utestänga bildningen, så långe nemligen icke bildningen behandlat henne med öfvermod eller misstro. Derigenom är bildningen hög, att hon vet göra sig aktad och älskad; och hon kan det alltid när hon vill det. Man vill aldrig upphöra att föreställa sig samhället såsom en strid mellan fientliga krafter, och just derigenom framkallar man stri-. den. Det enda tänkbara är, att en regering uppkommer i den stora pluralitetens intressen; men en den stora massanvs styrelse är, om jag så får säga, ett otiog; får massan en gång lust till en sådan, så kommer den bredvid alla grundlagar och styrelser och inga representationsförändringar fordras dertill. Kortligen, för en tänkande menniska kan ingenting vara osmakligare och vidrigare än denna tillgjorda bäfvan för en backstugusittare-representation, som skuile blifva följden af det hvilande förslaget. Blir utgången verkligen sådan, så kunde ju de öfriga fyra stånden instickas i detta femte — hvilket visst icke är detsamma som uppställas bredvid det — i stället för att, såsom åter andre velat, detta femte instuckes i dem. Men en dylik inostickniag vore just jemt icke annat än den föreslagna samfällighets-principen. Jag vill icke framställa alla de slutföljder, som kunna dragas af allt hvad jag anfört; de göra sig sjelfva och innefattas i korthet i den enda: alla försök att af klasser göra en representation utan stånd äro fåfänga. Då så är, och då hela verlden redan erkännt. att ståndsrepresentationen icke uppfyller nationens beho?, så finnes ingen annan för mig fattlig utväg än den af sista Rikdags Konstitutionsutskott föreslagna, eller att nationen väljer sina ombud samfäldt. Jag är nog uppriktig a!t erkänna, det efter min åsigt ett och annat uti förslaget finnes, som kunde vara annorlunda och bättre: men då formerBa nu hindra amendementets antagande i detta frågans stadium, och då säkerligen sådane lika lätt skola antagas af en annan representation, som af den nu varande, så anser jag mig af inga betänkligheter, som i alla fall icka röra vitala punkter, förhiodrad att rösta för det hvilande förslaget. Hr rådman Almgren: I afseende å det till antaI gande eller törkastande nu förekommande nya repreIsentationsförslaget, anser äfven jag mig böra uttala min åsigt. Vid jemförelse mellan det äldre hittills I gällande och det nu ifrågakomna kan jag icke annat län till principen föredraga det sednare, så väl i anseende till det dermed åsyftada förenklandet af de läldre, vidlyftiga formerna för arbetssättet, som ock I bufvudsakligast derför, att genom antagandet af det Isednare, som man kan hafva anledning att hoppas, allt enskildt ständsintresse bör med tiden kunna bortfalla och deremot alla medborgare liksom amalgamelras till ett gemensamt sträfvande att beordra det :lallmännas bästa. Nekas kan icke, att några avoma Ilier i det nya förslaget i afseende på valrättens ut-löfvande och några otydligheter och svårigheter i-tillämpningen af vissa föreskrifter angående valdistrik-Itens indelning, röstlängders uppgörande om rösträtten -Im. m. synas förekomma; men att derföre uppskjuta 1 med det hvilande förslagets antagande i dess helhet, finner jag ej af nöden, öfvertygad att, i detta som i t andra fall, erfarenhetea är den bästa läraren, och att -lom något i detaljer skulle finnas som bör förändras, a sådant häst kan af kommande Riksförsamling i grund1 lagsenligz ordning beredas och tillvägabringas. Hr Kock från Malmö: Ett vidivftigt ordande om ) det till slutligt afgörande nu företagna grundlagsförslaget vore på en gång ändamälsföst och tidsspillande. n Ärendet erhöll vid sistförflutna långa riksmöte en fulli I ständig beredning, och har sedermera genom pressen -I blifvit af de olika meningarne raosakadt och utredt -I nog, att den kampen väl må kunna aåntagas så pass n utkämpad, att hvarje representant längesedan gjort Isig reda för hvarom och huru frågan är, samt efter alderpå grundad öfvertygelse går att nedlägga sin röst, oberoende af den bevisning, de delade åsigter, som -I måhända bär ännu vilja uttala sig. Mean om denna antydda genväg till målet, förbi diskussionens stundom tjtröttsamma omväg, serdeles lämpar sig för dem, hvilka elvid sistgångna riksdag förkunnat sitt omdöme öfver detta vistiga ämne, hafva ej mindre dessa, än jemväl lännau mera samtliga våra kommittenter, hela svenska fol-I ket, rättvisa anspråk uppå, att de nya folkombuden, som icke handlagt förslaget, öppet fälla sitt domslut, al med angifvande af åtminstone hufvudskälen, hvarpå al det bygges. — Innan jag skrider till fullgörandet af -Idenna min oafvisliga pligt, beder jag att få förut-lskicka den erinran, att jag icke liknöjdt eller med -I tanklöst lättsinoe afgitver min röst, ej heller dermed -liaställsamt knäböjer för den ena eller ändra politiska g meningsfraktionen, utan fastmer att jag trängt så vidt ln? dinnet af frågan, som min ringa forskningsförmåga förseglade sedelns regering. Detta femte stånd skulle,