Aftonbladet – 29 augusti 1844, sida 2

Om landshöfdingarnes sjelfskrifvenhet till ordförandeplatserne i hushållssällskapen. Hr landshöfdingen Bergenstråhle har i en skrifvelse till Regeringen, angående dennma sjelfskrifvenhet, afgifvit ett yttrande, som synes oss mycket riktigt å väl i afseende på sjelfva satsen, el!er alt denna sjelfskrifvenbet är olämplig, som äfven i afseende på motiverna, eller att den verkar till försummelse hos sällskapernas ledamöter, hvilka blott vänta att landshöfdingen skall görat. Detta instämmer fullkomligt med den tusende gånger förgäfves påpekade erfaremheten, att autoriteternas inblandning i en mängd enskilda bestyr ir skadlig, icke blott derföre, att embetsmännen ej kunna medbinna att sköta allt det der, utan äfven derföre, att håglöshet och ett lättjefullt förlitande på andras omtanka uppkommer hos de enskilda, af hvilkas medverkan saken beror. En mängd kollisioner uppkommer äfven, då embetsmannen ofta är tvungen att såsom offentlig myndighet bedöma och hålla kontroll å göranden och låtanden, i hvilka han sjelf deltagit. Vi anse herr landshöfdinge Bergenstråhle hafva fjort det allmänna en tjenst med att för Regeringen hafva framlagt en erfarenhet, den vi äro öfvertygade att ingen lsndshöfdinge eller Jandssekreterare jälvar. Den omnämnde skrifvelsen lyder som följer: Underdånigste memorial! Länets hushållningssällskap har beslutat nya stadgar för sin verksamhet, jemte andra instruktiover för sine funktionärer; — dessa handlingar bifogas underdånigst för erhållande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse. De nya stadgarne äro föreslagna den tid, vid årets början, då jag begagnade nådigst beviljad tjenstledighet. Jag har således icke deltagit i uppgörandet, men vet att under öfverläggningarne fråga varit att föreslå ordförandens tillsättning genom val, och att landshöf dirgens sjelfskrifvenhet skulle upphöra. Man har dock, måhända af grannlagenhet, icke så beslutat och icke heller låtit någon diskussion häröfver blifva syr. lig; dock skulle jag önskat att så skett, ty föräodringen har i sanning skäl för sig. Att icke tala om BANTA a rna ra enn nr Rn