Aftonbladet – 24 augusti 1844, sida 3

gyn nan a sin oskyldiga böjelse — och bon är en så skön och huld varelse, hvars rena oskuld och körleksfulla hjerta borde freda henne från allt åtlöja. Jag känner alit för väl den fördom, som för alttid skiljer mig ifrån henne, och derföre hyser jag icke några dåraktiga förhboppnirgar; men hvad jag länge haft fördoldt i min själ, vill jag uttala och frimodigt bekänna, att jag skattar den man lycklig, hvilken en gång lår, såsom make, trycka denna engel till sitt bjerta. — OO, victoria, ropade en basröst från kabinettet, — trefaldt victorie. Förvånad vände Fredrik sig om, cch i dörren stod fader Peter, som med vidt utsträckta armar och klart perlande glädjetårar ropade: — Mitt värdaste herr råd! til:åt en lycklig far, att, glömmande all respekt, sluta er i sina armar! — Du har illa iakttagit ditt inkognito, log borgmästaren; imedlertid bar du nu hört, huru obenägen min son är. — Fader! älskade fade! blott ett ord; vore det möjligt, att jag, med er välsignelse, vågar kall: Marie min? Ni tiger, men ler. Ja, jag kan boppas, då jag vet, att min far aldrig skämtar med så allvarsamma ämnen. — Du bar rätt, min son, det är icke skämt, utan fullt allvar. Ar förbindelsea med Marie din önskan, så välsignar jag henne nu som doiter. — Min dyro far! ropade Fredrik hänryckt och kysste hans händer, jag vill ej forska, huru allt detta tillgått; jag vill endast vara lycklig; — och du min älskade Maries far, kom i min famn; äfver dig vill jog ej fråga, huru min skönaste, Jjufvasie dröm förvendlats till verkligbet — endast det lar.