Aftonbladet – 24 augusti 1844, sida 3

som skulle kunna kallas Svenska Folket. För närvarande är denna benämning blott illusion — icke sanning. Man röner likväl alltför snart, att icke alla vilja hafva det så, (de lära tänka som Högbokarlen svarade inspektor A., när han hotade att vrida hans näsa upp och ned — iet snögar i di dåp); de taga da sin tillflygt till månhet för bonden3 väl, såsom varande skälet för deras olika åsigter, (bdet är icke af frygt må i tron, sade skrifveren i ;Hexeri eller Blind allarmp), när han kröp under bordet; så ock här — det är visst icke af egennytta eller skråsinne — nej, gudbevars!) Men, du torde erinra, att andra åter frukta, att bara bönder skulle bli riksdagsmän, och fråga huru j2g vill besvara detta inkast? Jo, ser du, äfven derpå svarar jag hvad min fulla öfvertygelse är: jag fruktar aitdeles icke att så skulle ske; ty jag är fullkomligt säker om, att der bönderne kände upplyste, redlige och fosterländskt sinnade män, hörande till herreklassen, skulle de säkert välja sådane till ortens ombud, såsom de der, med större skicklighet utrusade, kunde mera och bättre gazxoa det allmännas sak. Skule detta icke inträffa, så ser jag alldeles ingen fara lizga deruti, om böndernas antal någongång skule bl öfvervägande. Jag befarar bestämdt ingen större våda deraf än om större delen skulle kom ma att bestå af bara adel elier bara prester. Jag fruktar nästan mer, att i fall adelsmännen blefvo öfvervägande vid riksdagarne, Sverge skulle blifva nästan för chevalieriskt — de skulle måhända upphöja oss alla i adeligt stånd; ty då man företrädesvis hos dem måste förutsätta upphöjd! fosterländska tänkesätt, till följe hvaraf de också naturligtvis skulle organisera samhälet på allrabästa sält, så är ju en sådan supposition icke orimlig; isynnerhet som, alt döma efter bvad som sker och händer, adelsvärdigheten måste vara något högst önskvärdt, emedan den nuvarande flocken, som hedras med denna benämning, är ytterst mån att behålla den. Jag kallar adeln med fiit en flock; ty eburu väl den nu är grufligt mycket för talrik i sig sjelf, är den dock i jemiörelse med det hela en obetydlighet, oa icke det der tyget, som de kalla mor,, tyngde så grufligt i vågskålen. Af deras egna beteenden nu och framdeles tord2 det dock komma att bere buru länge de komma att behålla denna tyngdkraft. Du kommer väl ihåg hvad salig Kellgren skref om paddan, som blåste upp sig tilldess kon — sprack. Stul!e åter presterna komma till öfvervälde — så, hvem vet hvad då blefve utaf. De äro andans män, och deras rike är icke af denna verlder. De kunde icke rimligen sänka sig ned till oss, med verlden trälande stackare, utan att a!ldeles förfela sin, öfverallt verldsligt upphöjde, bestämmelse, hvilket, som hvar och en vet, de alldeles icke t.llåta sig, emedan de aldrig träda utom kyrkans och församlingens område — åtminstone aldrig, utan att lemna alltför tydliga bevis på, att de då alldeles icke äro på sin rätta plate. Att de skulle sätta sig upp och förtrycka andra, är icke möjligt; ty de predika försake!se och ödmjukhet, och lefva så som de lära — det vore skam eljest! Således ser jag ej annan utväg för dem, än satt da böja oss andra upp till sig — det vill :äza: göra oss alla till andans män. Ser du, bror! det vore någonting, det, om vi kunde också blifva — prester. — Besitta tror jag icke, att jag skall utarbeta ett annat representationsförslag och framlägga för KonstitutionsUtskottet, sedan de allmänna valen gått öfverinda. Jag vill föreslå, att endast prester få representera svenska folket; och skall, försigtigtvis, deruti inflicka, att sedan förslaget gått igenom, skall hvarje svensk man upphöjas till prest. Et så förnuftigt förslag har aldrig någon förr hittat på; jag har ju skäl förmoda det, emedan ingen hörts röra på den strängen förr. Alt förslage:! skall gå igenom, depå kan nu ingen förnuftig tvifla; ty hvem vil ej bli prest? Hvem vet ej huru väl presterna må; ty om de förstå sin sakl. rätt, så behöfva de ej göra annat än sofva, ochl. äta, och dricka — om det sker annorledes, så är ; let deras egen enfaldighet, som ej vet begagna sina fördelar. Ol huru lycklig är icke jag, som sjort en så riksvigtig uppfinning; du får icke unIra, om glädjen vill flöda öfver, när jag tänker mig såsom skapare af en framtid, så rik på säll-: vet! Och äran — ja, den hafva våra förfäder:( skaffat oss, och med den kunna vi vara belåtne, astän de icke just voro prester, som vi — blif-: va, Om allt går väl. i Fördömdt, bror! att jag skulle bli afbruten afl! lågra rummelkusar, som inkommo och störde! nina fantasier. Deras opresterliga snack behsgade nig intet, emedan de afkylde mina varma idåsr, rt m hela nationens förvandlande till prester. Mott nin vija kom jag nu ihåg alla de satans kon-lf ter och streck, som begås vid prestsysslors till-3 ättande — rp. b. af församlingarne, ty aldrig ned1 åta sig presterna till någon så låg tanke, ens.r åledes kan äfven detta medföra sina obehag; och f a vi alla b!efvo prester, hvart räckte då de fetas jastoraterne? Väl inseende att deras nuvarandels nnehafvare icke skulle afstå dem, står jag ru ned biygsel inför mig sjel! och småsvär, att in-Id