Aftonbladet – 23 augusti 1844, sida 2

va kKanl UCL vald Udd, av lard CIL fiilalt oplaen, att ej längre vara en politisk slaf uader sjäfherrskarens vilja, utan då kunna med skalden sjunga: An väl det gamla Carla-svärdet biter, Vill Oscar, då: Ur vägen HMoscoviter! — Redaktionen har trott sig böra villfora anhållan om publicerandet af efterföljande skrift, mindre för det gagn petitionären rimligen kan hemta Atraf, än för den träffande teckning den lemnar Y den fattiga klassens, i synnerhet al qvinnokönet, belägenhet och för påpekningen at det tyvärr icke ogrundade förhållande, att landets egna barn någongång hafva skäl att med afund betrakta de företräden, utlänningar här i landet erhålla i näringsrättigheter. En svensk qvinn2, vore hon (än den mest sedliga, den mest behöfvande, äger icke ens den föga afundsvärda rättigheten att på stadens öppna saluplatser försälja en nödvändighetsvara, t. x. torrt bröd i femmarksqvantiteter, hon kan icke på en timme eller två före-tå förI säljningen från ett norrländskt fogellass; mena ena utlänning får utan svårighet rätt att sätta upp en bod med utiändska lyxartiklar. Det sednare må ur statsekonomiska grunder kunna försvaras, men ber kan man då försvera det förra, eller vid åsyoen af denna olika delnizg undgå tanken på den svenska afunden,, denna onda princip, som genomegår alla våra sociala förhållanden, från och med representationers till och med skoflickareskråets och småkrämeriets organisation? Vi dela visserligen den allmänna och af erfarenheten bekräftade åsig:en, att införandet af utländsk kozstfärdighet och industri är för landet gagneligt, vi bafva aldrig med afundsamme ögon betraktat de fördelar, man för detta ändamål beviljat fremlingen och önska ej heller att uppväcka denna känsla hos andra; deremot skulle det vara oss mycket kärt, om vi kunde väcka medlidande för egna, medellösa landsmän och framkalla för dem någon annan omtanke, än att innesluta dem på fattighus. Till Redaktionen af Aftonbladet. Anhålles ödmjukligen att hösädle redaktionen kunde beveka kongeli öfverståthållare-embetet att gifva mig nådigt tillstånd att föda mig med någon bandel, som jag kan uträtta, emedan jag nu icke orkar med styfvare arbete, men folk vill gifva mig förtroende. Sedan min man gått på krogen och förstört allt hvad vi kunnat förtjen2, bar jag ensam uppfödt barnen och gåttihjelphus med tvätt och skurning. Men när jag varit sjuk och sedan intet förmådde, så gef fru S. mig en gammal klädning och en sjal, som jag skulle sälja åt henne, ock så fick jag till skänks af mamsäll E. ett par gamla spännen och fjädrar, com bon haft på operan och så tog jag min dotters klänning, som hon icke hade råd att bebålla, och så var det några skjortknappar, som ett par fattiga mamsäller sytt och som jag skulle gå ut och säja nånstans, för jag var känd i husen. Men som jag väl kom ut, så kom kong). polisen och tog alltsammans, och kaliade mig i poliskammaren och der måste jag springa många gånger och sitta heia dagar ibland. Och inte tordea jag tala och inte fick jag heller säga huru det var, utan bief det bara att jag skulle böta ock miste alltihop, bå det som var milt och de andras. Och hvar jag mötte kongli uppsryniogsmannen, så hotade han att han skulle hafva böterna och att annars så skulle de sätta in mig, och jag gick till Par storn och ordningsmannen många gånger för ati få betyg att jag intet ägde, om jag sku le få min talan hos kongelig Majästät. Jatet kuadejag skrifva och när jag var hos fru L. och skulle hjelpa till med begrafningen, bef jag så förskräckt att de skule taga och sätta in mig för 4 Rdr 52 sk., sam var böterna, att jag intet orkade utsn måste gå hem och hade intet förtjent. Men kongeli moajästät beriade mig af guast och nåde från böterna, men ala sakerna fick kongli polisen behålla, och jag var hemma och förtalde en och hvar hvad hon mistat och gret för jag kunde intet hjelpat. or vo Dorföre har jag tänkt att, när jag ser utlänningar komma bit och få sälja alit hvad. de vilja i granna bodar, så kunde jag väl få sälja hvad folk betror mig. Såsom ru t. ex. att ea främmande herre har satt upp sia bod i stora huset på Brunkebergs torg och säljer så granna allabaster, fast det visst är bara för de rika. På Djurjården har också en utlågning satt upp en exposion med grannlåter och nå!kram, som fångarna i bansland ejort, och tar betalt för de som gå och se pat Men jag är ingen fånge eller utlänning och begär intet mer, än om jag bara finge sitta på trappen till Brunkeborshuset eller exposionen och sälja sydda saker och gammalt, så kunde jag ha mitt försvar af den utlöndsk herren, som säljer allabaster, eller honom, som är skickad af de uttännske fästningsfångarne. Jag skulle då sätta mi; I säs uf 4rannan Så att jar vore ur vägen för