Aftonbladet – 23 augusti 1844, sida 2

haiva tabellverEelt i sina eller sina underordnaces händer, icke skulle underlåta att vederlägga felaltigheterne om några sådane förekomme. Hvad de många och välgrundade reflexionerne i Toorsnys artikel viskommer, skulle vi, med afseende på städernas andel i representationen, vilja upprepa hvad vi redan en gång yttrat och sjelfva motståndarena vid flera tillfällen medgifvit, neml. ait ett mer eiler mindre gör föga till saken, de!s emedan det lika litet är afjordt att man äger exv utmärkt logstiftningsförmåga i afseende på slöjd och hardel för det man är vald al borgare, son att man grundligt känner jordbrukets förhållande i staisekonomien för det man är vald af bönder, des emedan stadsoch landtmannaröio så med hvarandra förenade och så åra beroende ett båda delarne alltid i lagstiftningen måste taga; i betraktande, ehvad an specielt rör den ena eller dem andra. Just derföre våga vi ej beler smickra de förhoppningar Thorgny gör sig, alt en representation r allmänna val skall med ens göra ända på privilegiiväsendet. Vi förutse fastmer, hvad erfarenbeten från andra land lärt, eler, att en sådan representation just i dyhka frågor skall blifva mycket varsam. Detta visar sig för 0:s mycket naiurligt, då ombuden församlas gemensamt, då ej fyra serskilda intressen, inom bvilka man kan rita ut till ytterlighet, finnas, ej helier fyra serskilda veto, som reta till harm och intriger eller åtminstone till föreställningen, att man aldrig mot dem kan gå för långt; mel ett ord, då den ene känner att min behöfver den andre, och ingen kommer hv:rken med fu!l myndighet att besluta öfver sin egen kasts iatresse eller med någon serskild äggelse att uadertrycka en annans. Att för öfrigt ett friskare lif måste med den nya repesentationen uppkomma, deruti imstämma vi fullkomligt med Tborgny, hvars artikel här vidtager: Ehuru så mycket blifvit skrifvet öfver den nya Vallagen, torde följande rader dock icke vara altdeles oförtjenta af uppmärksamhet. I ett par föregående artiklar i Thorgny hafva vi efter förmåga sökt vederlägga de inkast, man gjort emot det Nya Repzcesentationslörslaget. När Förslagets motslåndare i sin fanatiska ifver icke längre lyckades att öfvertyga den sarsade tänkaren om detta förslags xompletta orimligbets, när de icke längre kuade med några bindande skäl övertyga Ridderskapet och Adela om ett stundande Bond:egemente, i fall förslaget ginge igenom, när de icke hafva några giltigare skäl, att afskräcka Prestest. från bifall till förslaget, än att den högre lönade embetsmannen bör hafva större rösträtt, än den, som har mindre lön ), när de icke på annat sätt synas kunna öfvertyga Borgarståndet om vådan al förslagets antagande, vilja de skrämma ståndet med det påstående, att alla hindtverksmästare i våra småstäder blifva beröfvade all rösträtt i fall förslaget antages, med undantag af två eller tre (om orimligheten af detta påstående längre ned). samt att Borgareståndet icke skulle blifva tillräckligt representeradt, då det efter den nya Vallagen blott utgör 14 af representationen, men nu, e:ter den gamla förträffliga ståndsfördelningen likväl utgör 1; — samt slutligen när fienderne till allt nytt bättre, till all förändring af sekelsgamla numera allt orimligare institutioner, icke hafva något annat, hvarigenom de boppades kunna ingifva Bondeståndet fruktan för det nya förslagets antogende, än det påståendet, att ingen bonde mera kommer på riksdagen, ingen Hans Jansson mer komme att prida ära och glans öfver det stånd, som städse varit Sveas palladivm, emedan Bondeståndet säkerligen då komme att rösta på Herrar, som ägde större parlamentarisk förmåga, än de sjelfva i allmänhet tro sig ega), hafva de hittat på, att med dels föregifna, del: verkliga, men skeft framställda resultater af undersökningar i taxeripgslängderne försöka verka hvad öMTriga framkastade skäl icke lyckats, nemligen bevisa förslagets kompletta oduzlighets. Men hvarken åsyftar det nya förslaget ett Herreeller Boanderegemente, eller utesluter det bildningen eller konsterfarenbeten, åtminstone kan man icke komma till detta resultat om man vill göra sig möda att genomläsa och närmare begrunda det nya förslaget, om man vill lösgöra sig från ctåndsfördomarne och städse hafva rätt och sanning i sigte. Att det nya förslaget gör concessioner åt personlighetsprincip2n, ehuru betydligt begiänsade, är tidsenligt och derför rätt; ty hvarje förslag, som icke är tidsenligt, är naturligtvis ock opassande, måste ohjelpligt falla. Så går det väl ock ssart med ståndsprincipen och dess missfoster, den nuvarande svenska representatiors-författniogen. Andra åsigter bafva för djupt rotfåst sig hos svenska folket, att det skulle länge kunna lyckas för dem, som mera afse egen fördel, än allmän billighet och rätt, att föra folket, nationen, bakom ljuset. Om det nya förslaget än faller, så faller det ej derigenom att pluraliteten af nationen skulle hafva en inre och full öfvertygelse om dess ohjelplighet och orimlighet, utan just genom sjelfva orimligheten i den gamla ståndsförfattningen och de kabaler, hvarje skråintresse alluid framkallar. Ståndsintressenas tid är likväl snart förbi, äfven Loz3 oss, hoppas vi, och då den idle Furste, som nu pryder Sverges tbron, vill ) Då bildningen skall i embetsmannen represanteras, kan man ej anse hvarje individ för mer än en enhet, d. v. s. gifva honom en röst; ty annars skulle män, sådane som Thomander, Wiselgren, Cronstrand, (den berömde resanden), Ignell m. (fl. komma att öfverröstas af dem, som hafva flerdubhelt sföÖrröa lön man sälasdlesan mönaa?a nunnan snt min