Aftonbladet – 22 augusti 1844, sida 2

Hör alltså, min far, denne ärlige ypglings utsago och må vår gam!e vän Breok blifva vittne dertill Georg upprepade nu allt bvad han förut borät tat för Fredrik. Fen bekräftade med en helig e den gamla Beras bekännelse och hopblandade der vid sällsamt sin hedniska vidskepelse med Kri stendomier, men det kraftigaste beviset på sannin gen var den arma: Christine. Lik en bildstod hade borgmästaren afbört der na kedja af de rysligaste brott. — Lempa 0ss nu, Georg, och stadna qvar ho den sjuka till dess vi kalla dig, sade Fredrik och djupt buzande, afligsnade sig negren. Tjugufyr: timmar kunde man lemna de förtsppade att uz: danfly den straffande rättvisan, fortfor han, si länge kan man antaga, att borgmästare och ric varit okunnige om allt. Var derföre god, min far och utfärda nödiga pass, under det jag skrifve till fadren och dottren. — Ack, hvad skall man nu företaga med der olyckliga vexeln? frågade borgmästaren med dju paste smärta. — Jag hoppas den hederlige Siren skall pro longera der, svarade Fredrik; jag har en lika äde om rik vän i Hamburg, rom vis:t skall försträc ka mig de erforderliga tiotusende gyllen. — Och i Holland har ni ingen så ädel vän inföll Brok. Jag stackars gamle man var alltfö högfärdig, då jag inbillade mig, att jag gällde nå got här i huset. Nu ser jag tydligen, att den ör vertygelsen var för djup, att jag egde en vän rättighet; ty mycket väl können j begge, att ja ejer mer än tiotusen gyllen. Skullen j icke, om jag vore för er det minsta Lär, gerna emoltaga hvad jag så hjertligen erbjuder. I stället viljer j anhålla om uppskof hos den usla skurken. — Skulle jag vilja eller kunna fråntaga er hel; er förmögenhet? frågade borgmästaren. — Det vill ni icke, fortsatte Brok, någotj här tigt; mitt lumpaa guld är heligt för er, men all