Aftonbladet – 19 augusti 1844, sida 2

sterstycken i sin väg. —U— — uno STÅNDS-PRIVILEGIERNAS GRUND. Huru förhåller det sig då egentligen med Adelns cch Presterskapcts privilegier? är en fråga, hvartill Svenska Folket ganska naturligt vänder sig, i fall det finner dessa begge klasser sätta sig emot samhällets utveckling till ett förbättradt skick. Alla de personer, som i det närmaste utgöra massan af hela folket, d. v. s. bönderne, borgrarne och ståndspersonerne, behöfva i sjelfva verket ingen undantagsrättighet för att skicka ombud till riksdagen: det är nog för dem, att ej förhindras från eller betagas den naturliga rätt de besitta i och med sjelfva den saken att vara folket. Deremot fordras det onekligen en förskansning af s. k. privilegier, för att hälften af hel: representationens makt skall kunna ligga i händerna på ett par klasser, hvilka ingen naturlig och sann rättighet dertill hafve, hvarken genom personernes antal (hvilket, sammanlardt för både adet och prester, knappt stiger til 4350:delen af folkmängden), ej heller genom deras förmögenhet, som belöper sig till en ringa del af landets totalegendom, ej heller genom deras bildning, hvilken dels icke intar något större rum, än alla andra bildades, dels öfverhufvud och hos ganska många af dessa begge klassers medlemmar är af ea beskaffenhet, som genom sin antibumana rigtning att motverka känslan för menniskorätt, sanning och godt sundt förnuft, står lägre än den allmänna odling, som tilihör den nuvarande tidens upplysning. Vi veta ganska väl, att äfven den yttre politiska rättighet, hvarmed vissa klasser tillfälligtvis under en period kurnpa befianas utrustade, bör respekteras såsom sådan, så länge den eger rum. Men hvar och en måste inse, att om denna tiilfälliga och blott vtitre potitiska rättigbet i sig sjelf innefattar en orimlighet och är skadlig för sambället, så böra de, som innehafva en sådan, aflemna den foivilligt, derest de vilja bållas för ädla och förnuftiga samhällsmedlemmar. I annat fall blir folket lätt beräget att skrida till undersökningen om dessa politiska rittigheters upphorf, för alt efterse, om icke aldeles sazoma skäl och samma sätt, hvarmedelst de uppkommit, skulle kunna användas för stt åter få dem bort. Ty samhällets allmänna väl är i social väg det högsta problemet, och nårra egoistiska korporationers hårdnackade egennytta måste icke i längden tilllåtas lägga hinder i vägen härför. När adeln i Sverige först uppkom såsom ewt ifrån det öfriga fo!ket skiljdt stånd, så skedde det emot åtagande och bestridanda af ett onus: Rusltjensten, till rikets försvar. Da slags undantsgerättigheter eller privilegier, hvarmed vissa slögter då utrustades, och som med bördsrätt gingo i arf inom der, invefattade således naturen af ersättning för nämnde onus, rust-tjensten. Huru gck det sedan? Skyldigheten att rusta (bålla beväpnadt folk till landets försvar) gvarblef icke wvid vissa slögter, utan vid vissa gårdar, som med tidea ölverzingo i andres (ofta oadiiges) händer. Men rätlti,h:ten att såsom adel stå skilde ifrån det öfriga folket och föra en afgörande stämma på herredagarne, den bibehöllo samma slägter. En så erof orimlighet, som att qvarhålla rättigheten, s-dan man fcke längre lika ovilkorligt fortfar med skyldigheten — för hvars skull man endast erhållit ofvannämnde undantagsrätt — kunde icke ega rum uan till följe af den inyndigrhet, som de adliga ätterna under tiden tillskansat sig i staten, och som de vanmäktige regenterse under Folkungaoch Uaionstiderna väl sökte stäcka, men ganska ofullkomligt. Det var således med ingenting annat än en sjel!taren myndighet (våld), som deadga slögterne bibehöllo sig såsom börds-adel. Da store män, hvilka räddade Sverice från utländskt förtryck (S urarre och Gustaf Wasa), voro födde af ett par sådena släg!er: men deras ädta bemödenden hör:edde från deras personliga egenskaper såsom store till karakteren; icke derof, att de voro af adlig börd (således ett ,xehuru, men icke ett emedan,): hvilket, i fall någon skulle tv:fla derpå, ken upplysas genom Enzeibrechts exempel, hvilken var en fådernesandets räddare af samma slag och halt, som Sturarne, utan att på samma sätt vara adel man. Detinnebär alltså en sammanblandning af form med innehåll, då man öfverförde på adligheten den glans, som egentliven utgick från vissa enskildas storhet, hvilka skulle hifva varit lika store utan börden. Man förblandade känslan och beundran för persontghets-adelm (hvilken fianes inom alla stånd) med börds-ad:ln; den sednare fick räkna siz till godo hvad som endast tillkom den försa. En mängd lysande krigsbedrifter, som på 4600-talet böljde svenska namnet med ira tillskref men adeln, såsom sådar. Det är dorg blott alt AaNär ett hävra krischaföl aldrig unndra