Aftonbladet – 9 augusti 1844, sida 2

min upplattning maålte haiva varit en villfarelse, enär i sistl. Torsdagsplenum en ledamot med stort anseende från sistförgångna Riksdagen, uti en reservation — ett stilistiskt praktstycke, hvilket nu som bäst håller på att göra sin rund kring stad och land — gifvit mängden af ståndets ledamöter en skarp tillrättavisning, ett sidobugg om man så vill kalla den, för det de icke dagen förut motiverade sina voteringssedlar i det då föreslegea amendementet till frågan om H. M Konungens kröning. Om ett slikt förfarande gränsar till benägerhet att utöfva supremati, och måhända har något syskontycke med det i nyssnämnde reservation åberopade decorum och parlamentstakt, öfverlemnar jag att bedömas af dem, som redan ega ett större mått af erfarenhet uti Riksdsgsförhandlingarne, än hvad som ännu kunnat af mig förvärfvas. Imedlertid, för att denna gårg ställa mig förberörde tillrättavisning till efterlefnad, hvilket framdeles, i händelse af förnyande, från min sida icke är med sanoolikhet att påräkna, vil jag härmed förklara, att sedan man i alla fyra Riksstånden beställsamt äflats att väcka fråga om fullgörandet af den i grundlagen, icke ovilkorligt föreskrifoa, blott vidrörda kröningsceremonien, om hvars ändamål och behöflighet jag hyser åt minstone mycken tvekan, och hvilket fullgörande af sjelfva reservanten icke buvudsakligen varit bestridt, röstade jag emot det framställda amendementet; såsomefter min tanke alltid olämpligt bredvid en så beskaffad underd. adress som den ifrågavarande, och ogrannlaga emot den Höge personlighet, hvilken man sjelf lofordar för prisvärd sparsamhet och ådegalagd nitälskan för en förbättrad statshushållning. Hr Lagergren (skriftigen.) Uti det näst föregående plenum, hvarvid jeg ej var tillstädes, har hr Petrå afgifvit en så kallad reservation emot Borgareståndets d. 24 i denna månad tagna beslut, att ifrån den underd. adressen till Kongl. Moj:t utesluta det af hr Wern väckta och af hr Petr understödda, men af ståndets majoritet ogillade tillägget om sparsamhet i kröningsutgifterna. Hr Petrå har i denna reservation personligen angripit mig för min, under diskussionen i hufvudsaken, yttrade tanka och till inledning för detta angrepp har han nyttjat min beredvillighet att förneka ett af mig aldrig nyttjadt ord, som kunde anses förnärmande för br Petr, och som förekommer i Borgareståndets tryckta, men för mig aldrig justerade protokoll af den 40 Moj 1841. Både den yttre karakteren af detta anfall och dess innehåll äro dock sådane, att jag af aktning för ståndet ej vill upptaga det till besvarande. Ej eller är det nödigt. Det allmänaa omdömet så väl inom som utom ståndet har redan deröiver fällt sin dom. För det enskildta häruti skulle jag ej tagit till ordet, om jeg ej tillika hade hoppet att åtminstone för en tid främja lugnet och ordningen vid våra öfverläggningar genom en kort men ailvarlig erinran. Den förutnämnde ledamoten hade under förra Riksdagen för orubblig sedvana, att emot besiut som ej behagade honom, de måtte ha biifvlt fattade inom detta stånd, eller af medstånder, kär uppläsa och vidare till offentlighet i en tidniag befordra långa reservationer, der den häftiga toner, eburu med stor skicklighet hållen, icke förmådde öfverskyla det obehöriga i omdömena och det uppenbara missbruket af 20 8 Riksd. ordn. I dessa reservationer inrymdes allt hvad som kunde bidraga till effektens förhöjande; och om än denna effekt inom ståndet ofta var rirga nog, ljöd den dock något utom hus, hvilket syntes vara hufvudsyftet, sedan erfarenheten snart visat, att dylika utfall ej lände till be:ästande af inflytandet hos ståndets ledamöter.. En annan verkan hade den docz oförnekligen, nemligen den att föranleda långa onödiga diskussioner, att underhålla splitet inom ståndet och väcka ett väl befogadt missnöje inom andra stånd. Den förestående riksdagen är ämnad att blifva af kort varagtighet. Vigtiga frågor för landets hela inre lif skola vid den handläggas. Om tiden skall upptagas genom onyttiga och sårande strider ledamöterne emellan, om alla anledningar till söndring med medständerna, nu som förra gången, skoia med sorgfällighet uppsökas och bearbetas, så måste det vigtiga och angelägna stå tillbaka för blotta tillfredsställandet af lynnets ingifvelser, enighet och samdrägt gifvas till pris för den individnella missbelåtenheten och ständerna skola måhända åtskiljas, utan att ha uträttat hvad konungen och landet af dem vänta. Det är till förekommande deraf, jag nu begärt ordet. Jag var under förra riksdagen allt för ofta utsatt för personliga angrepp, att icke, ovan vid riksdagen som jag då vor, låta af dem framkalla mig på stridsfältet. Jag förutser, att samma provokationer ej eller nu skola uteblifva. Men jag skall ej lyssna till dem. För det allmännas väl och anspråk bör försakelsen af lynnets uppoffiingar ej vara stor. Herr Petre må efter denna förklaring vända sig emot mig så ofta han vill och så långt grundlagen medgifver. Jag skall endast hålla mig till sakersa, och deruti skal hvarken fasthet eller ståndaktighet å min sida brista.n Hr Biltström. Det börer tvifve!sutan till sällsyntheter att stillatigandet blir föremål för reservation, synnerligast när det som tegats med skulle, om det uttalats, varit för reservanten misshagligt att höra; men ännu mera sällsamt torde det förekomma, att på samma gång stillatigandet med en stridig opinion ogillas, klandras äfven yttrandet af en så beskaffad opiDion. Jag vill nu icke inlåta mig i någon närmare betraktelse häröfver, enär berörda förfarande möjligtvis tillhör den här omtalade parlamentariska takt, som, bland mycket annat, återstår för mig att lära. afseende på sjelfva hufvudfrågan delade talaren den af Hr Schartau yttrade åsigt, men hvad amendementet beträffade, avsåg han deita, likasom all debatt derom, icke passande eller på sitt ställe. Hr Petre. Jag anser mig icke böra till besvarande upptaga, hvad de uppläste skriterva emoi mig enskitdt innehålla. Men i fråga om den sak, som föranledde desamrima, nemligen kröningen, begagnar jag tillfället att, utom hvad jag förut anfört, tillägga, att ifall man har gjort sig klar reda för denna förrättaings beskaferhet, skulle man sannolikt icke ha varit så ömtålig för Hr Werns framställniog om dess inskränkning tilt en med tidens fordringar mera öfverensstämmande form. Kröningen har ett katholskt ursprung. Den grundar sig på den åsigten, att konungarne hafva sin makt af Gud. Den innebär ett slags godkännande af kyrkans supremati öfver konungarne, en sats helt och hållet oförenlig med både vår troslära och vårt statsskick. I Sverige är konungen kyrkans öfverhufvud. Han eger sin i rikxets grundlagar dertill utstakade rätt, utan behof af den smörjelse, för hvars utdelande vid Pr. OO MR där LL IK st vil ata faunan