Aftonbladet – 9 augusti 1844, sida 2

gon del, kunna utan konungens samtycke indragas. Af ordinarie skatters förvandlande till bevillningar, att vid Riksdag till pröfaing förekomma, skall otvifvelaktigt följa, ej mindre en nyttig förenkling i uppbördsverket, derigenom att likartade afgifter, till exempel mantalspenningar och kapitationsbevillning sammanslås, än äfven en, af behofvet högt påkallad, förändrad reglering med grundskatten. Hvad som gör denna, i allmänhet tunga, statsbörda för en stor del af de skattskyldige högst tryckande, består i desz3 ojemna fördelning och sättet att skatten utgöra. Flera slags hemman äro efter sin natur, antingen till en del eller helt och hållet, fråa grundskatten fria. Det är j sällsynt att träffa hemman, som draga lika skalt med andra i grannskapet liggande hemman af samma natur, hvilka äro dubbolt bättre både till jordrymd och bördighet; och skatten består hufvudsakligen i spanmål och andra persedlar, hviika, ifrån början beräknade efter hemmanets afkastning, ru måste utgöras antingen in natura, utan afseende på bättre eller sämre årsvext, el:er i penringar till ett efter gångbara lämpadt markegångsvärde, alltid högre ju mindre tillgång årsaftastningen lemnar. Den förra olägenhaten, cHer grundskattens ojemna fördelaing, anser man i allmänhet aldrig kunna afbjelpäs, och stöder detta på den föreställping, att, då värdet af hvarje hemman i tidens längd blifvit lämpadt efter dess allmänna onera, en förändring i grundskatten, till lättnad för de beskattade hemmanen, ej kan ske utan motsvarande tunga för de mer eller mindre skattfris; hvilket skulle leda till ingrepp i eganderättep. Ett nästan lika stort binder för en förändring härutinnan avser man ligga uti inrättningars och personers rätt att, enligt den så kallade indelningen, sjelfva af vissa hemman uppbära skatten. Den sednare olägenheten, eller sättet att utgöra grundskatten, anses icke lika oafbjelplig. Bestämd i spanmål och andra persed!sar, hvaraf dels statsverket hada behof, dels jordegarne hade öfverskott, utan tillfälle till uppköp eller afsättniog, i en tid, då penningen ännu antiogen ej lemnade tillgång till allmänt bytesmedel, ellor ej hade nog stadga i värde, har grundskatten qvarstått i sitt numera föråldrade skick. Tid efter annan har väl förändring häruti blivit ifrågasatt, men alltid motarbetad af jordegare, som fruktat härigenom få ökade bördor, och af indelningshafhafvare, som befarat minskniog i sina inkomster. Då numera penningeförhållandena ej utgöra något hinder, är det tid att man inser det naturliga och förmånliga deruli, att, såsom i andra konstitutionela länder, hos oss alla statsbidrag utgöras i penningar direkt till statskassan, och dea af staten lönade embetsmannen upphör att, med en slags husbonderätt, sjal: af den skattdragandej uttaga sin sflöaing. Till ett visst penningebelopp för hvarje hemman borde derföre8 gruadskatten blifva bestämd, att af kronans uppbördsmäna emottagas, och indelningsbafvande inrättning eller person anvisas att af statskassan undfå motsvarande belopp i penningar. Om ett medium af hvad skatten under de, före en sådan bestämmelse, tio sistförflutna åren efter markegångspriserna utgjort, härföre tages till grund, böra både räntegifvare och räntetagare blifva belåtna. De sistnämnde sakna väl rättigheten att, efter svåra missvexter, preja den fattige jordbrukaren, men vore äfven befriade från förlägenheten att, efter ymniga skördar, kunna med någon fördel disponera den indelta spanmålen ; hvarjemte de tidigare och ordentligare finge uppbära hvad dem tillkomme. Härifrån undantagas naturligtvis de frälseräntor, som. till enskilda erläggas, och med hvilka staten ej har att befatta sig. Det kunde visserligen symas beqvämt för jordbrukaren, att, genom utgörande af en viss penningeafgift, befrias från alla de på dess hemman nu liggande onera. Men härvid bör göras skillnad emellan hvad till allmänna, för alla rikets delar gemensama föremål utgår och hvad till vissa landsorters, häraders eller socknars nylla utgöres, såsom brooch väghållning, tingshusoch kyrkobyggnad, fattigvård m. m. Detär af erfarenheten tillräckligt ådagalagtd, att de arbeten, som för statens räkning utföras, vanligen medtaga större kostnader, än dem, med hvilka dylika arbeten af privata personer för egen räkning kunna verkstäljas; hvartill kommer, att antingen genom dagsverken, utgjorde på tider, då arbetsfolk och dragare kunna för eget bruk umbäras, ofta utan tillfälle att dermed vinna någon biförfjenst, eller genom materialier, tagne på egen grund och annars till rioga nytta, den skattskyldige kan, utan särdeles känning, afbörda sig åligganden, som, af staten åtagne, skulle fordra betydliga och betungande skattebidrag i penningar. Här bör ej heller förbises den moraliska fördel, de så kallade municipalinrättningarna medföra, dervid den ena medborgaren broderligen räcker den andra handen, för att, med egea omtanka och drift, verka till gemensamt bästa. Till municipaloncera, med hvilka statsverket ej bör taga någon befatnting, hörer ä:ven presterskapets äflöning. Denna jordbrukets afgilt är visserligen, till sin natur, likartad med de allmänna indelningarna, och sättet för dess utgörande ger, i brist af uppgjorda konventioner, anledning till ledsamheter på stä!len, der kärlek och frid ej utgöra sambandet emellan lärare och åhörare. Men rättskaffens själasörjare emottaga med förnöjsamhet hvad deras församlingar efter förmåga och biliighet gifva, och rättänkande, af det heliga ordet uppbyggde åhörare offra villigt sin gåfva på altaret. Detta löningssätt är så oskiljaktigt från en sann kristendomsande, at det, förändradt till statsutgift, skulle från herde för den honom anförtrodda bjorden förvandla religionsläraren till en af staten löpad embetsman, för hvilken verldslig ordning slutligen blefve hufvudsaken. Hvad, under den allmänna grundskatten inbegripet, åt presterskapet är anslaget i vederlag och förläningar m. m., på flera ställen utgående från jordbrukare, som ej äro indelningshafvarnes åhörare, räknas ej hit och bör med grundskatten undergå nu ifrågavarande förvandling. Onera på jordbrukett som gesom naturap:westationer utgöras, men ej kunna få namn af municipala, äro kangs-, krono-, hålloch reserv skjulsen, samt roleringsoch rustningsskyldigheten. Hvad skjutsningsbesväret beträffar, hvilket egentligen ej är att benämnas såsom skatt, kan detta ej på annat sätt, äa genom jordbrukets direkta bidrag, fullgöras; men ea efter billighet förhöjd skjutslega kan göra det mindre tryckande. Hållskjutsen, såsom minst senom skjutslegan ersatt och derjemte i moraliskt afseende för allmogen skadlig, borde deck helt och hållet afskaffas. På flera gäs gifvaregårdar, vid allmäsnAV fo rer mh I RR SA AR Am AA AA ARA na. mr mm R ARK RM DR CC AR pb GG Am UG fr mA Ä Mm m mm mn mA AK Lr AR ja pp SO BV rr AS Ö AA As Pr mm MA AM AA VM Fm MM -— —PM ss Fa