Aftonbladet – 9 augusti 1844, sida 2

RIESDAGEN. PRESIDENTEN WESTERSTRANDS MOTION OM FÖRÄNDRINGAR I SKATTEVÄSENDET FÖR JORD Å LANDET. Svenska folkets urgamla rätt, att sig beskatta, utöfvas af Rikets Ständer allena vid allmän Riksdag), heter det uti 57 Regeringsformen; men detta bör ej så förstås, som skulle alla de från Riksdag till Riksdsg utgående skatter och afgifter vara vid den sednast hållna Riksdagen beviljade. Svenska jordbrukarne, som utgöra största delen af folket, hafva också en urgammal skyldighet att erlägga den så kallade grundskatten, sådan den varit från äldre tider, utan att deruti någon förändring kan göras af Rikets Ständer allena. Denna ingår bland de statens ordinarie inkomster, hvilka omtalss i 59 S. Regeringsformen, der det heter, itt hvad staten utöfver dessa inkomster kan tarfva, bör genom beviliningar fyllas Den i 37 S. förkunnade allenabeskattningen har således endast afseende -på detta tillskott. Kan statens behof af medel till beloppet af de ordinarie inkomsterna inskränka sig, kommer alltså någon beskattning vid Riksdag ej i fråga. Detta vore för Riket i allmänhet ett ganska lyckligt fall; men skulle det så prisas af dem, som finge draga tyngden af statsbördan och se andra derifrån lättade eller befriade? Man har ansett fördelningen af skatterna i 0rdinarie inkomster och bevillningar utgöra ett kronans palladium, medelst hvilket hon, oberoende af Ständers obenägenhet att gifva de sednare, i alla fall med de förra skulle kunna hålla statsmachinen i gång. Men summan af de förra, med inberäkning at de årligen inflytande restaäntierna, förbåller sig: nu till-de sednares summr, ungefirtigen som 3 till 4. Att inskränka de årliga statsbebofven till 34 af deras nuvarande totalbelopp, är, åtminstone utan en lång tids förberedelse, ej möjäigt. Att tro nödvändigheten deraf, i följd a! det antydda Riksdagsförbållandet, någonsin int: äffa, är enfatdigt; ty inga Ständer kunna så handlöst lemna staten åt sitt öde och derigenom utsätta dea för otyckor, lika farliga för Riksdagsmän en: skildt, som för regeringen och staten på det hela. Vid en Riksdag, der en sådan anda gåfve sig tillkänna, fölla S.ändernas åliggande, att reglera stafen, sig ej så lätt alt inoD föreskrifven tid verksläla; och konungen hade, med stöd af 109 S. Regeringsformen och 80 S. Riksdagsordningen, sedan en sådan tid utan statsregleriagens fullbordan tilländalvpit, rätt aut afsluta Riksdsgen och låta den förra bevillningea till nästa Rirsdag vara gällande. Prerogativet att, utsn hinder af Ständers kbeslut, påräknpa erdinarie inkomster skulle således; utan fara för Bppkommande brist af medel för de allmänna behofvens fyllande, kunna, till någon del eller helt och hållet, af konungen efterskänkas. Derigenom kunde ett med sannt konstitutionel samhällsordning öf verensstämmande beskattniogssystem uppkomma, efter hvilket hvarje del