Aftonbladet – 7 augusti 1844, sida 2

EJ Band de talrika gästerna befann sig en ålderstigen militär, hvars enkla, luzna, värdiga och manliga hållning var en fullkomlig kontrast af denna flärdrika veklighet, inbillade sjelfförnöjelse och detta personifierade gascogneri, som karakteriserade de flesta af dessa royautetens tillbedjare och paradhjeltar. Den gamle krigsren hade hela iden varit en tyst åhörare af de unga ädlingarnes sqvadronader, utan att just serdeles bekymra sig öfver det barnsiga innehållet uti de högtrafvande fraserna. Men när han förnam, att man sick ända derhän i sin obillighet, att likna Sverges bönder vid åsnor och papegojor, då sammandrogo sig hans buskiga och krithvita ögonbryn, och de nyss så milda och klara blickarna blefvo på en gång laddade af eld och förakt. Och nu vänd tull den nybakade hofmannen sade han uti en sträf ton: Tillåter herr kammarjunkaren mig att få göra honom tvänne frågor, med anledning af den lyckade liknelsen mellan menniskor och fjäderfän ? Allt för gerna, herr baron och ryttmästare. Nå väl, min första fråga blir då: om herr srefven och kammarjunkaren påminner sig det valspråk, med hvilket den störste af våre konungar ville uttrycka sin tacksamhet inför samtid och efterverld? Jag lägger ej sådana småsaker på minnet. Såå. Jag får då den fögnaden upplysa er, min grefve, att detta valspråk bestod af följande fem svenska ord: Med Gud och Sveriges Allmoge.x Ni är förvånande intressant, nästan eä Polyhistor, herr ryttmästare. j (Slutet följer.)