nöden, för att stäja dess egenmäktighet och anvisa dess sanna tidsenliga plats inom samhället. Hr Erkebiskopen säger vidare, att vi (Presterskapet) icke söka vår enstilda, men, enligt kallelse, mång mans nytten. Få äro likväl de prester, som med handea på bjertat kunna fullt sanningsenligt fälla ett sådant yttrande. Sjelfva envisheten, att vilja bibehålla den nuvarande ståndsfördelningen är något, som så evident stöter på ,enskild nytta, att det väl vore bäst icke tala något derom. Hr Erkebiskopen nämner att presteståndet mer än en gång gilvit en välvillig ha. d till fäderneslandets räddning. Var det då Engelbrecht på Herredagen i Wadstena fattade Biskop Knut från Linköping i kragen och kotade att kas:a ut honom genom fönstret, och lofrade göra detsamma med Biskop Sigge från Skara? — Var det då Erkebiskopen Jöns Bengtsson nedlade sin biskopliga skrud på altaret i Upsala domkyrka och klädde sig i harnerk samt svor, att icke återtaga den heliga skruden, förr än Konung Carl Knutsson blifvit afsatt. — Var det då samme Erkebiskop (hvilken blifvit, såsom misstänkt, tillfångatagen af Konung Christian, hvilken han spelat Svenska kronan i händerna), som, då han återkom till fåderneslandet och erhöll Carl Knutssons löfte om, att aldrig blifva straffad för sitt förräderi, likväl ånyo samlade troppar och med dem för andra gången fördref sin laglige konung? — Var det då den utmärkte Riksföreståndaren Svante Sture bannlystes af Svea Rikes E kebiskop? — Var det då Gustaf Trolle gaf en välvillig band åt Christisn Tyrann, för att aftappa litet aristokratiskt och hicrarkiskt blod? — Var det då presterskapet biföll Erik XIV:s afdagatagande? — Var det då en prelat öfvertalade Sophia Magdalena, att på görligt sätt förskeffa Sverige en Kronprins? Detta var väl ock till mång mans nytta,? — Vi undre om ej den Preiat, som uppmanar sitt stånd att verka för det stationära. kan med skäl göra sig hopp om att i tideböckerna få sitt namna förvaradt vid sidan af dessa ofvannämnade odödlige patrioter.