Aftonbladet – 5 augusti 1844, sida 3

hufvudtiteln årligen fordrar; man måste äfven, för at! icke blott mekaniskt gå tillväga, söka kännedom al de grunder, på hvilka försvarssystemet är ämnadt att hädanefter byggas. För anskaffande af nya gevär har den Kongl. propositionen upptagit ett behof af 240,000 Rår. Ett dunkel bar alltid hvilat öfver denna del af budgeten. Det vore önskligt, att närvarande Statsutskott kunde deröfver sprida ljus. Tid från tid hafva ofantliga summor blifvit af Rikets Ständer för gevärsfabrikation anvisade, och ändock har bristen på dugliga gevär alltid varit stor. Då i slutet af nästlidne April trupper från landet voro till Stockholm kommenderade, hade man tillfälle erfara, atwt soldater voro beordrade att marchera flere mil, endast för att aflemna sina användbara gevär, till utbyte mot de odugliga, som innebades af den kommenderade truppen. Fästningarne Waxholm, Carlsborg, Carlsten och Carlskrona äro i Kongl. Maj:ts proposition uppförde att gemensamt behöfva ett ytterligare anslag af nära en half million riksdaler, oberäknadt 4130,000 Rdr, som fordras till befästningarne i Stockholms skärgård. Jag inser visserligen, att det är af vigt, att fullfölja Stockholms förut länge försummade och först i sednare år med allvar började befästning åt sjösidan. Jag inser äfven, att de tör de öfriga fästningarne äskade anslag kunna till en del behöfvas för arbetsmanskapets sysselsättning, men i alla fall qvarstår såsom outredt, huru, under numera förändrade styrelseförhållanden, större vigt kan läggas på befästandet af vissa spridda punkter, än på det försvar som mest befrämjas det helas trygghet, nemligen det här ofvan omtalade kustförsvaret. Det tillhör statmannavisheten att bedömma hvilka statsbehof äro af beskaffenhet att längst tåla uppskof, på det statens tillgångar må kunna främst användas, der samhällets gemensamma väl i första rummet påkallar dem. För le gros bon sens är imedlertid ingenting ofattligare än fortskyndandet med Carlsborgs fåstvingsarbeten, ty om meningen icke är att framdeles förlägga hufvudstaden till Carlsborgs grannskap, så tyckes det vara påtagligt, att befästningarne derstädes äro de som sist behöfva fullföljas. Bland den nya tidens märkliga företeelser inom försvarsverkets kategori, bör icke med tystnad förbigås Stockholms borgerskaps sträfvan, att inom sig bilda ett borgaregarde. Om, som man bör hoppas, detta bemödande icke har sin grund endast i uniformsvurm. utan alstrats af önskan att kunna, medelst ständig aktiv vaktgöring i hufvudstaden, göra de derstädes nu garnisonerande dyrbara trupperne i mer eller mindre moa umbärliga, så bör stats-utskottet låta sig angeläget vara, att till Rikets Ständer inkomma med förslag till löner för befälet öfver borgerskapets korpser. Innan jag öfverg fver fjerde hufvudtiteln, bör jag öppet uttala mia förhoppning, att den af Kongl. Mej:t utfäste reformen af rikets försvarsverk varder utsträckt äfven till militärlyxen. Den sednare är en kräfta, som tärer på samhällsmärgen. Utom den, och med en annan anordning af de ofantliga summor, som årligen itgått till försvarsverket, hade efter trettio års fredsugn, ställningen med rikets krigsmakt till lands och jös, varit vida förmånligare, än den nuär. Allt hvad ill militärlyxens undanrödjande på stats-utskottet ansommer, bör icke underlåtas och en framställning i denna syftning från stats-utskottets sida, kunde för Rikets Ständer blifva en tillfredsställande anledning utt äfven på denna sak fåsta Kongl. Maj:ts nådiga ippmärksamhet. Te (Slutet följer.) eten