Aftonbladet – 2 augusti 1844, sida 2

i Wales nu betalas med 70 å 80 sh. St. per ton, d. v. s. efter beräkning af 5 Sk 5 LT tackjernsvigt pr ton ock 142 Rdrs kurs, med 8 å 9 Rdr 8 sk. bko pr Svenskt Sk, utbjudes fåfängt Svenskt tackjern, till qvaliteten ojemförligt bättre än Wales-jernet, för Rdr 3: 46 å 6 Rdr bko. Efter vårt förmenande gifvas icke flere än 2:ne utvägar att åstadkomma den jemnvigt emellan bergsbandteringens idkare, som förestafvas af rättvisa och billighet mot alla de olika intressena, och för samhället icke kan vara af någon våda. Den ena är: att gradvis och småningom göra jernhandteringen inom landet fri och oberoende, på sätt Rikets Ständer vid sistlidne riksdag i underdånighet anhållit; Och som denna fråga är förut tillfyllest utvecklad samt på Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande sedan flere år beroende, inskränke vi oss vid detta tillfälle endast till den underdåniga anhållan, det värdes Eders Kongl. Maj:t med görligaste första nådigst afgöra samma fråga i enlighet med omförmälde Rikets Ständers underdåniga framställning. Den andra utvägen rörer rättigheten att till utrikes orter exportera Svenskt tackjern. Det är oss icke obekant, att många betänkligheter hysas i denna fråga, hvaraf den främsta och mest hufvudsakliga är den, att om tackjern tillätes till obegränsad utförsel och varan på utrikes ort blefve begärlig, skulle väl tackjernsidkarne för någon tid rikta sig betydligt, men följden möjligen blifva, att stångjerns-exporten minskades i samma mån, som tackjerns-utförseln tilltog: att således stångjerns-verken småningom skulle gå under, och samma öde derefter kunna vederfaras tackjernsidkarne, nemligen att äfven deras produkter slutligen icke funno afnämare hvarken inom eller utom landet. Vi vilje visserligen icke neka, utan erkänna tvertom obetingadt, att denna fråga är af ganska stor vigt, så väl för riket i allmänhet, som för bruksidkare och masugnsägare isynnerbet. Men just deröre tål den ock och är högligen förtjent af den mest grannlaga undersökniag. Vill man döma efter erfarenheten i det land, hvarest förbud icke finnes för stångoch tackjerns-import och export, måste frågan ovilkorligen afgöras till förmån för full frihet i handeln med dessa produkter. Vi åberope härvid följande förhållanden: Stora Britannien och Irland: Införsel af stångjern, år 4835, från Sverige 43,787 tons, i helt 19,750 t.; år 1836, från Sverige 416,646 t., i helt 25,033 t.; år 41837, från Sverige 11,914 t., i belt 19,272 t.; år 4838, från Sverige 45,543 t., i helt 23,027 t.; år 1839, från Sverige 47,049 t., i helt 20,826 t.; år 1840, från Sverige 15,526 t., i helt 18,949 t.; år 4843, från Sverige 410,909 t., i helt 12,794 t. Utförsel af jern och stål: år 4835, i holt 199,007 t.; år 1836, i helt 492359 t.: år 4837, i helt 194 292 t.; år 1938, i helt 256,047 t.; år 1839, i helt 247,912 t.; år 1840, i helt 268.328 t.; år 1843, i helt 350,6146 tons. Serskildt utgjordes 1843 års export: Stängjern: till Italien, 21,930 t.; till Ostindiska komp:s besittningar 20,620 t.; till Förenta Staterna i Norra Amerika 21,336 t.; i helt 176,148 tons. Tackjere: till Ho!land, 75 953 t.; till Frankrike d:o 22,103 t.; till Preussen d:o 17,480 t.; i helt 454 770 tons. Gjutjern: till Holland, 4,347 t.; i helt Å6,499t.; oarbetadt stål, i helt 3,199 tons. Af hvilka, på officiella uppgifter grundade tabeller, inhemtas, dels af hvilken stor betydelse det Svenska, med träkol helt och hållet behandlade ståljernet (ty något annat Svenskt jern förbrukas alldeles icke i Stora Britannien) är för det land, dels ock att exporten derifrån af enorma qvantiteter tackjern eller ungefär dubbla beloppet ar Sveriges hela ståogjernsutförsel, icke det riogaste inverkat på exporten af Engelskt stångjern, hvilken med några och tjugu tusen tons öfverstigit tackjerns-utförseln. Då det emedlertid, äfven efter vår öfvertygelse, icke vore rådligt för Sverige, att från ett sekler gammalt förbudssystem genast öfvergå till det motsatta, innan någon erfarenhet kos oss sjelfve vunnits af det nya handelssystemets följder, kunne vi deremot icke inse den ringaste risque, att på försök medgifva en begränsad utförselsrätt af tackjern under några vissa är. Alldeles påtagligt är nemiigen, att en sådan åtgärd ice kan få andra följder, än att antingen ingen eller högst obetydlig exoort af den till utförsel medgifna tackjernsqvantiteten kommer att äga rum, eller ock att hela qvantiteten biifver utförd, samt att antingen stångjernsexporten af denna begränsade utförsel lider mehn, eller ock dera, icke tilifogas någon skade. Hvilkendera händelsen kommer att inträffa, är på förhand alldeles omöjligt att förutsäga, men så mycket är åtminstore obvestridligt, att om det framdeles skulle befinnas, att den medgifne limiterade tackjernsexporten varit för rikot i någon mån eskadig, så kan, efter den bestämda tidens utgång, förbudet ånyo etableras, hvarefter de fordna förhällander18, hvad stångjernsutförseln beträffar, måste åter inräda, eller åtminstone den fordna tackjernsutförselsätten icke kunna skyllas för timande mindre cxport stångjern. Frågorna blifva då: Huru stor qvantitet tackjern ör tiil utförsel tillåtas, för huru lång tid bör denna Itförselsrätt på försök medgilvas, och . bör varan vid Itförsel med tullafgift beläggas? Hvad qvantiteten angår, så har stångjernsexporten rån Sverige, (kon umtionen inom landet således obeäknad) utgjort år 1835, 493,604 Sk; 1836, 470,627; 837, 336,883; 1838, 544,848; 1839, 558,624; 1840, 25.303; 1841, 565 009; 1842, 424,559; 1843, 417,383. Och efter hvad skeppningen från Stockholm och rötheborg under innevarande år hittills utvisat, vill ynas otvifvelaktigt, att en vida betydligare export ommer att äga rum under detta, än sistlidne år. Deremot utgjorde i början af denna eller Juli måad behållningarne af tackjern, som knappast till nåot pris voro säljbara, på Stockholms våg 4135,000 kt, Strömsholms d:o 42.900, i Nora bergslag 10,000, ya Kopparberget 8,000, Söderberke 4,000, Granirde 4,000, Smedjebacken 6,500, Norberg 11,000,