Aftonbladet – 29 juli 1844, sida 2

—— vssuieeesesmenmeeeaeIImeeeee-pe Aurora hade ingenting annat att deremot erinra, än att en sakförvaltare måse kunna tiga med sina klienters hemligheter och hon tillade slutligen: — Den kopian, ni begärt, skall ni i afton erhålla och i morgon kan namnet insällas. Baronen andades ut, liksom någon som undersålt en hård pröfning. Aurora lade bort pennan och anmärkte dervid: — Ni har funnit ett godt medel att påskynda mitt arbete, då ni såsom pris för detsamma 10fvar upptäckten af en hemlighet. Var öfvertygad, att min fader aldrig är ifrigare, än då detär fråga om något dylikt. Om icke de Mörehoult varit så helt och hållet hänförd af sia kärlek till Constance och svartsjakan mot hertigen, skulle ban säkert blifvit förtjust af det lediga sätt, Aurora utvecklade under hela denna affir. Imedlertid förbisåg han icke den uaga flickans vänlighet och svarade i samma skämtsamma ton, som hon Byss talat. — Tro imedlertid icke att min moder är den, åt hvilken jag gjort denna disposition. — Skulle ni akta nödigt att bevara baronessan från de följder, er slösaktighet kan åstadkomma? frågade Aurora halft allvarsam, halft skämtande. — Jag slösaktig? Om ni bara litet närmare kände mig, skwle ni få se huru stor hushållare jag är. — Denna handling tyckes icke vittna om er hushållsaktighet, sade Aurora och hotade med fingret. Men tillåt mig säga er ett ord i en persons namn, som älskar er på det högsta. — Hvem är denaa person? frågade baronen smickrad. — Jag besvarar en hemlighet med en enn.