Aftonbladet – 26 juli 1844, sida 2

-;Norrmännens ej längesedan anmärkta försigtighet och Hförbehållsamhet mot oss kunde ju hafva anledningar, som försvunne, ifall mindre motvigt härifrån blefve att befara? Förf. har sagt ett ord om hvad Norges Konung skulle kunna förlora genom nedsättning i Svenska Konungens myndighet (sid. 57). Man fördömer, så mycket man förmår, projektet Hill ett öfverhus. Finnes blott något bättre att tillgå, -iså vill förf. sjelf gerna förkasta det. Eller behöfves Idet icke? Nå väl, då kan ju vara godt att bilda ett junderhus, som ensamt uppfyller ändamålet. Förf. tror sig icke hafva funnit ett sådant, men åtminstone elt, vida mera ändamålsenligt att ensamt användas, län det öfveroch underhus, som finnes uti utskottsförslaget. Att bilda ett öfverhus, är ej ett fält problem. Behofyet deraf är historiskt; men de historiska materialierna hafva förlorat sin brukbarhet. Man har förJsökt alt ersätta den genom efterhärmning och missIyckats. Man har försökt andra slags ersättningar; loch framgången har blifvit lika liten. Problemets svårigheter synas vara erkända och dess lösning återstå. Hvarföre då icke spekulera? Men är spekulaticnen fri; hvad oskyldigare kan väl då försökas, än alt använda, hvad man redan eger, och använda det för intet annat ändamål, än hvad som i alla möjliga ämnen måste vara det helsosa .maste — upplysningen? Kan någon konservatif makt vara mindre farlig än den sanna upplysningens? Och Jkan denna någonstädes finnas mera frigjord från ärftlig eller eljest egennyttig konservatism, än när alla qvalifkationer borttagas, utom förtjensten och den sakkunniga upplysning, som densamma förutsätter? Sakkunnig upplysning, vetenskaplig och praktisk kunskap, vore dock tilläfventyrs något; och denna hade man att bestämdt påräkna. Hvad man deraf finge genom andra slags inrättningar, vore temligen tilllälligt. I al:a grenar af styrelsen, i alla samhällets angelägenheter, är ju den sakkunniga upplysningen nödig — och i alla skulle den komma att finnas efter det byråkratiska förslaget. Troligen måste den eljest i de flesta saknas. Skulle samhällsinrättningen efter detta förslag icke blifva alltför byråkratiskt? — Jo visserligen — ifall den kan blifva det för mycket. — Antagom, att det föreslagna öfverhuset bifaller allt, hvad regeringen vill. Då förmår regeringen genom öfverhuset — allt det samma, som den utan detsamma skulle förmått. Antagom åter, att öfverhuset sätter sig emot regeringen. Sätter det sig äfven emot folkdeputationen, så blir det overksamt. Följer det med folkdeputationen, så blifva dock båda overksamma emot regeringer. Det måste alltid hafva båda makterna med sig, för att uträtta något. Så farlig är dess byråkratiska makt. Och likväl är denna makt ofantlig — om den nemligen så utöfvas, att den vinner båda de öfrigas bifall. Detta kan den vinna, om den verkligen utöfvar upplysningens makt. Vore det illa, att så skedde? Då är denna byråkratiska makt för stor. Hvad tror man? Kan den blifva det? Byråkrati vore då ett godt i och för sig? Hvarföre har man dock alltid trott motsatsen? — Man har ej haft orätt; den kan vara förfärlig — om den nemligen är aristokratisk eller despotisk — om den utöfvar en ärftlig makt, eller lyder under enväldet, genom hvilket den gör sig oberoende af förtjensten och af folkets makt. Står Regeringen i det beroende af folket, som friheten fordrar, så kan den icke missbruka sin egen makt, än mindre skydda en byråkratisk. Utan öfverhus, vore förf:s förslag nog mycket demokratiskt, ehuru på långt när icke så, som Utskottsförslagets öfver-. och underhus sammanlagda. Den skattdragande massan, som nu äger afgjord öfvervigt endast i ett stånd, skulle deremot, enligt förf:s förslag, erhålla den i två, hvilka sammanlagda utgjorde halfva underhuset, och dessutom: njuta till godo alla sig bevågna, d. v. s. många, röster i de öfriga stånden. Författaren tror sig således hafva behörigen bebjertat den skattdragande massans intressen. (Forts. e. a. g.) Dessa aforismer annonsera sig sjelfva såsom ett försvar för författarens byråkratiska representationsförslag; och fastän vi äro fullkomligen för vissade, stt man aldrig skall förmå genomdrifva det, så lärer man dock nu mera, och sedan byråkratiens af författaren ohöljdt namngifna parti lyckats taga fasta på Riddarhuset och Presteståndet för innevarande Riksdag, finna ganska nyttigt, att de begge närande stånden fått i dessa aforismer och i författarens brochyr, hufvudsakligen sammangyttrad af dylika aforismer, en koncentrerad öfversigt af de samhällsmaximer, enligt hvilka partiet önskar styra Konung och rike, i fall något dagtingande derom med Borgare och Allmoge hädanefter vore tänkbart. Då någon sådan dagtingan verkligen är otänkbar, efter hvad som nu mera trädt i ljuset, så vore det likväl att, som man säger, kosta krut på döda räfvar, om man ville företaga sig att vederlägga dem, i afsigt att derigenom sätta en bom för antagandet af det ifrågavarande representationsförslaget, eller något närbeslägtadt. Men en annan sak är att fästa uppmärksamhet på de väsendtligare bland dessa märkvärdiga satser, så att man måtte känna igen dem och kunna taga sig till vara, när de, som sannolikt inträffar ofördröjligen, framträda under landra former cch mer eller mindre insocktade för latt icke igenkännas: För ett parti med sådana åIsigter och syften vore det redan allt för mycket vunnet, till fåderneslandets förderf, om det lyckades att i Sveriges statsförfattning insmyga sina Igrundsatser i detalj, förklädda eller förknippade I med obestridt nyttiga samhällsgrunder. Läsaren har här ofvan sett partiets häirold förkunna med klara ord: att samhällsinrättningen icke kan blifoa för mycket byråkratisk. Ett mandarinvälde. af fullkamlisasta kinesiska slag, vore 5 L