Aftonbladet – 25 juli 1844, sida 1

lyda sitt samvetes röst. Alla uten undantag nade uppfostran och ett välfrejdadt namn, och fle-ji ra ibland dem voro utmärkta i Europa för sinalc talanger och insigter. Men det fiones ingenting, 1 som icke menniskan uppoffrar för friheten, mpörj! hon en gång lärt känna och älska dess. rätta vä-ji sende; ty den är roten till allt godt, till guds-l!) fruktan, dygd och sedlighet, om den är af den: sanna arten. Och dertill uppostras ju vårt slög-: te genom: religionen och vetenskaperna? Alt gö-l ra hvar man rätt och uppfylla sina pligter sjel:villigt och af, egen öfvertygelse, är den sedliga frihetens begrepp, och i det enskilta och allmänna, i staten och det medborgerliga sanöbället bör det förverkligas. Ifrån äldsta tider tillbaka harj; det likväl merendels, i hvarje samfund, varit enj: klass af medborgare, som företrädesvis njutit frihetens ädla frukter, men som i känslan af denna lycka sträfvat efter en uteslutande besittning der-: utaf. Den kände icke, eller insåg icke klart åtminstone, att naturen är en outtömiig rikedomskälla på allt godt, och att dess svalkande och uppfriskande vatten är tillräckligt för alla menniskor. I medeltidens början i det föryngrade Europa var det blott krigarnes skaror, som delade sins imellan de eröfrade länderna, och i dessa förtryckets och våldets tider böjde sig hvarje värnlös villigt under oket, för att med förlusten af sin frihet åtminstone köpa sig det ofta usla lifvets oundgängligaste rättigheter. Sedan kom kyrkan och medlade. Den upptog i sitt sköte kojans och fattigdomens söner och utkorade ibland dem : redskapen för sin gigantiska verksamhet. Hadel hon blott fortgått, såsom det var skrifvet i evan-: gelium, som var gifvet till en tröst för hela verlden, så hade hon vi serligen blifvit menniskosläg-! tets räddare; men äfven här fördunklades solen, och ljuset förvandlade sig till en makt, som mera liknade mörkret. Vid den tiden var det som kristendomen förkunnades i vårt land, och länge dröjde det icke, förr än den fria odalmannen måste lyda aristokratien och hierarkien. De voro väldiga makter, och det är förunderligt, att vi ännu kunna hafva ett fritt bondestånd, efter så många sorgliga strider, som vårt fädernesland undergått. Sa i dess historia de blodfläckade bladen, under alla medeltids-dynastiern2, och huru folket liksom gradvis sjunker djupare i förnedring och hjelplöshet! Ett stjernskott var väl Engelbrecht, en: stor och lysande stjerna var Gustaf Wasa på den: na nattliga himmel, som ömsom klarnade och åter fördystrades; men hvilka öden ha vi icke sedan dess genomgått! Strid imellan adeln och folket, imellan regenterna och adeln, en fruktansvärd kamp med en ofta styfmoderlig natur om de första och nödvändigaste behofven, olyckliga fejder mot fiendens härskaror hafva varit årsundradens lösen, och splitet och osämjan imellan landets söner ha mer än en gång satt enväldets:! bommar för våra dörrar! Det är en falsk lära, som motsäges af alla linders erfarenhet, att folkets politiska fördelning i vissa klasser skyddar och förvarar mot maktensl inkräktningar. Det är blott känslan och tanken, : som äro starka i verlden, och det är deras lif och kraft, som tidehvariven afspogla. Når sederna äro rena och enkla, när begreppet icke är förvirradt och förvridet af vidskepelsens fantomer, eller försvagadt i sina verkningar och förfalskadt af fritänkeriets och lättsinnets demoner, då stå alla medborgerliga angelägenheter väl och förträffligt, och samhället rörer sig med omotståndlig kraft omkring sin lefvande medelpunkt. Men när föreställningen skiftar i sina tusende nyanser, imellan rätt och orätt, och småningom börjar vackla och sväfva i ovisshet, då blir menniskan också sjelf alldeles förändrad och förblandar sina begrepp, och förvillar sig i handlingens labyrinth, och förtrycker sina likar, och griper omkring sig efter jordiskt gods och vinning, och glömmer 1agen i sitt samvete, och kärleken kallnar i dess bröst! Alla goda inrättningar bli onda och miss-:! brukas; man blir misstrogen och egennyttig, fa!sk och söker fåfängans och den sinnliga mnjutningens:! tillfredsställelse; i stöllet för friden och lugnet l. och glädjen inom sig. Och hvilken mensklis makt kan sedan göra något motstånd? Nir Cromwel!, den store politiske hycklaren, lyckats inbilla sin bedragna samtid, att han var den al försynen bestämda räddaren af sitt fosterland, så förde han sin konung på schavotten; och hvad betydde alla Eaglanids baroner och hela dess medeltidsrustning af feodalistiskt välde deremot! Ludvig XIV sjelf måste beq äma sig att kalla usurpatorn broder, ban som viile vara sin tids mäktigaste monark. Det är andliga makter, som regera verlden, icke dip!omer och adelsbref, icke prelater och domkapitel. I hvarje tidehvarf är det ett begrepp, som herrskar, och efter det äro alla de storas och mäktiges bhoroskoper ställde på jorden. Och buru berrligt är det icke, när man tänker efter ett sådant tinzenas sammanhang! Sanningen, så är allas hopp, skall en gång segra, och sedan farväl med detta förgängliga gyckel af dessa inbillade företräden, utan verklig förtjenst och själsstorbet, utan egentlig lott i snillets himmeiska arfvedel, som är det enda, som berättigar till ett berradöme öfver menniskorna. Men vi hafva ännu icke kommit så långt; ty ingen dödlig bar skådat sanningens anlete obeslöjadt. Den är dock icke z2lldeles obekant: i religionen har den iklädt sig mensklighet, och i statens former sträfva vi genom årtusenden att gifva den ett fullkomligare uttryck. ;