Aftonbladet – 23 juli 1844, sida 2

i Vi hafve meddelat detta stycke i dess helhet, på det läsaren sjelf må kunna se, huru det hvimlar af oreda och motsägelser. Utan att uppebålla sig vid sammeanställningen af de mest heterogena egenskaper, som upphäfva hvarandra, såsom ädla tänkesätt och en ohycklad gudsfruktan, med ett obevekligt och hårdt bjerta samt orena seder, hvilket ej trifves väl tillsammans, anmärkes blott, all denna sammanfatta ng af egenskaper kan 1:ka väl intröffa på individer af hvilken annan kast som helst, bl.nd de förmögnare klasserna i hvilket land som helst, som på Svenska Adeln serskildt, och att det således, lika väl som det föregående, är ett blott ordkram, samt att dea der motsatsen från ålders mot bönderna, är ingen motsats, utan endast den skilnad, som äger rum mellan de mer eller mindre förmögne i hverje sarmhälle. Påståendet, att det goda hos vår Adel är i tillväx!p, kan ganska väl hafva sin riktighet, i följd af humanitetens allmänna framskridande, men det är i alla fall ett så obestiämdt begrepp, att det säger ingenting i afseende på bufvudsaken. Att len u-gamla föreställningen om adeligt blody, det vill säga fördomen, att detta blod skulle utgöra en bättre vätska än annat blod, ännu fortfer, utgör imedlertid just icke något talande bevis på den der tillväxten i det goda. För öfrigt har Professorn boppat öfver den vwigtigaste omständigheten, som är, att adelus förmögenhet i det beta aftagit så betydligt, att Stårdets pluralitet derigenom numera blifvit förvandlad till embetsoch namn-adel; men förmögzenheten utgör Likväl en qvintessens, i afseende på Ståndets be tydelse såsom samhällselement, såvida fråga är om sjelfskrifven representationsrätt. Och om ståndet öfvergått ifrån ett egentligt adelsstånd, såsom sjelfständigt e!ement i staten, till embetsmabnnaståndet, så hör det ju, äfven efter Hr R: beräkning, icke till något af de fyra för sig bestående hufvude!ementerna. Att blott den egna tron på ett inbilladt företräde skulie vara liktydig med verkliga tillvaron af ett sådant, är ju dessutom lika orimligt, som att säga, det r.ågon, som fått en skruf lös i hufvudet, verkligen är kejsare eller konung derföre, att han inbillar sig vara det. Icke heller har Hr R. tagit i beräkning, hvad ful!blodet beträffar, att detta på de sista 200 åren blifvit bra nog utspädt med simpelt borgerligt blod, för att uttrycka sig riktigt i fullblodsstil. Låtom oss vidare se, hvad Hr R. har att förkunna angående Presteståndet: Något nästan lika så eget och för sig sjelf afslutadt, som de Svenska böndarna och något mycket mera eget än den Svenska Adeln, äro de Svenska Presterna. Deras ursprung i en äldre kyrka är mycket synbart. De äro visserligen embetsmän — de sednare tiderna hafva varit mycket ifriga, för att allt mer och mer göra dem till detta — men de äro tillika något annat. De äro en del och en mycket vigtig del af folket. De äro, efter äkta protestantisk grundsats, folkets ledare i christeligt sinne och christelig lefnad. De äro antingen helt och hållet eller i viss mån härtill kallade af folket sjelf. De äro icke, hvad katholskt presterskap utgifver sig för att vara, medlare mellan himmelen och jorden, öfverbringare af himmelska gåvor, dem blott de och ingen annan fått sig anförtrodde; utan de äro de främste vandrarne bland många andra fromma vandrare, de äro arbetare på jorden, som både sjelfve behöfva att i sitt jordiska arbete finna en himmelsk tillfredsställelse och salighet, och som hafva sig ålagdt. att till denna hänvisa andra jordiska arbetare. Derföre att de äro detta, lefva de bland folket, hafva de sin näring af folket och stå de i en lika nära beröring med alla klasser af samhället, man kan nästan säga, med alla individer af folket. Att staten tillika tagit dem i sin tjenst och gjort dem till så kallade embetsmän, förändrar icke, har åtminstone icke rätt betydligt förändrat deras ursprungliga och sannskyldiga beskaffenhet. De fortfara att utgöra en god pelare i det svenska fokets statsbyggnad, en pelare, som genom oförstånd eller ilska visserligen hatas af många, men som dock ännu har de rättmätigaste anspråk på förtroende och högaktning. Man kan hafsa skäl! till stort missnöje med flera af det svenska presterskapets medlemmar; man kan på ett ställe upptäcka råhet och lättsinnighet, på ett annat en öfverdrifven kärlek till verldsliga ting, på ett tredje förslagenhet och brist på ärlighet. Att upptäckterna icke äro inbillade, utan verkliga, deröver må man med skäl sörja eller till och med förtörnas; men de kunna icke ännu allmänneligen göras, och de upphäfva icke sanningen af den allmänna satsen, att Sveriges presterskap ännu är en lika så ärevärd, som gammal beståndsdel af det svenska folket.n Nu spörja vi våra läsare på samvete, om icke Hr Reuterdahl uti detta lilla stycke sagt, att presterskapet är jemt upp allt hvad man vill hafva det till, och om man icke här, likasom på hvartenda ställe, finner den definition inträffa, som vi förut gjort på hans sätt att kullkasta sina egna bevisningar. Först är presternas ursprung i en äldre kyrka mycket synbart,. Vi beundra denna djupa tanka, lika träffande och. obestridlig, som det af någon axnan lärd man, Gud vet om det icke var sjelfva salig .Dumbom, en gång gjorda rönet, att den närvarande generationen synbarligen har sitt ursprung från äldre menniskostammar, som lefvat för flere hundrade, ja, till och med tusen år sedan,. — Låtom oss således först komma ihåg detta Hr R:s ursprungsrön. Dernäst kommer, att Presterne äro embetsmän — men tillika något annat. Och detta andra? Jo: 1e