Aftonbladet – 23 juli 1844, sida 2

!gar förr än på de sista minaderna, eller ock börja alla rättegångarne på de första månaderna och intet gömma till de sista; så att uppskof och flerdubla tingsresor uppkomme. Härtill lägger Beredningen en polemik om tingstiderna i fordna tider och slutligen sitt eget förslag: att vinter:inget börjas första söcknedag i Februari, sommartinget första dito i Juni och höstetinget första d:o i Oktober, med så minga rättegångsdagar att alla beslut, der uppskof j vore nödigt, hunne meddelas, samt att första söcknedagarne i April, Juni och December sammanträden börjades och ett nödigt antal dagar fortsattes, för uppskjutna måls fullföljarde och utgifvande af domar i de vid nästförutgående tinget färdiga, men ej afgjorda mål. Hvad härigenom i afceende på lagskipningens skyndsamhet förlorades i tillfället att börja rättegångar, vunnes, menar Beredningen, i tilifället att få de gamla sex gånger om året handlagda (hvilket, i konservatif mening, att man bör akta sig för det nya och hålla på med det gamla, har mycket för sig). : Domares aflöning har af serskild anledning blivit ett föremål för Beredningens öfverlåggning. Frågan bar dervid varit å ena sidan om domarens aflöning med bestämd penningsumme2, och å andra tillika med sportler såsom ru. B. bestämmer sig för det sednare och anför som skäl: att lön i bestämd penningsumma, troligen ej gåfves för mer, än domaren bunne personligen sköta, och att således serskildt lönade tingsbiträden, eller som K. föreslagit bäradsnotarier, blifva af nöden: alt det ezentligen är genom frivillig arbetssmhet, som tingsgöromål!en blifvit hittills skötta — nemligen för sportlernas skull — och att om denna frivillighet upphörde, funnes ej annan sporre än tvång eller hot, hvilken, efter hvad erfarenheten visat, ej är verksam; att landtdomarena hittills visat sig nöjda med sina inkomster, men, efter inträdande af bestämd lön, ständigt skulle klaga och begära ökad lön; att sportelaflöningen ej kan ogillas till sin. grund, ty det är billigt, att den som öfverträder lagarne, betalar en andel i statens kostnad för lagskipningen; att uppbördssättet ej kan vera förhatligt, om domaren låter uppbörden ske af annan person; att om man än skulle kunna tillvita en domare, att hans maklighet, utan den uppmuntran sportlerne gifva, skulle taga öfverhand, å tillvitades honom dock derigenom ingenting spnat, än en af de menskliga svagheter, hvilka äro minst oförenliga med en obefläckad rättskaffenhet.s Mot sportlernas uppbärande för statens räkning, invänder B dels att derigenom deras förhbatlighet ändock icke minskades, dels att uppbördssättet blefve kostsamt och svårt att kontrollera. Häradszotarier,, som af Lagkommittea blfvit föreslagne, utgöra äfven ett serskildt ämne inom denna afdelning. Dessa mnotariers befattning skuile vara att föra och ansvara för protokoliet vid häradsrätten, besörja sterbhusutredningar, författa handlingar re. m. d. Mot denna inrättning anför Beredn.: att domaren lättast urskiljer hvad i protokollet bör inflyta, och kan bäst hålla tillsyn öfver den protokollist han sjelf antagit och kan afskeda; att kollisioner Jätt kunde uppkomma meilan den oafhängige protokallisten och domaren; att kontrollen är säkrast då de riktas å domaren, hvilket ock, äfven om en oberoende protokollist antages, måste i de flesta fall inträffa, emedan domaren måste hafva godkänt protokollet, innan det för sakägaren justeras; att fastighetseller hypotheksboken måste till och med af domaren med egen hånd föras, om den skall få full tillförlitlighet; att nya tjensters inrättning alltid är betänkligt, samt att notariernas befattning med boutredningar o. d. dels skulle hindras af protokollsföringen, deis föranleda jäfvighet vid tvister om dessa utredningar. Lagmansrätternas upphörande och stadsdomstolarnes sammanslående till en i hvarje stad, med benämning stadsrätt,, gillar Beredningen, men gör, i afseende på horätt, följande anmärkhingar: K:s förslag, att ej flera än 7 och ej färre än 3 skola i rätten sitta, vill B. hafva utbytt mot det nu gällande stadgande, att 4 ledamöter, när de om slutet ense äro, kunna afgöra mål, de der icke å lif eller ära gå, emedan detta icke medfört olägenhet. K. har ock föreslagit att utflytta hofrätternas divisioner till orterna, och sålunda inrätta flera hofrätter, med 6, 8 eller 4 leiamöter, hvaraf en efter tur alltid kunde vara tjenstledig: B. anser denna utflyttning blifva ändamålslös, derest ej hofrätternes antal inskränkes, så att de hvardera kunna insättas på minst 2 divisioner, med en ledamot på hvar division utöfver domfört antal, på det alla ledamöter må kunna njuta nödig tjenstledighet, synnerligast den vackra årstiden. Men äfven med dessa vilkor anser B. kofrätternas fördelning på flera orter icke böra tillstyrkas framför den nuvarande fördelningen på tre; Bfinner nemligen, i motsats med K.: att hofrättens omedelbara uppsigt öfver lagskipningen vid underdomstolarne ej är förenlig med begreppet domstol; att partens aflägsenhet från hofrätten ej är af någon betydenhet, då endast handlingarnes öfversändande ifrågakommer, samt slutligen att hofrätt sällan behölver stödja sina beslut på känneJara af lAkalfäshållanden. i