Aftonbladet – 23 juli 1844, sida 2

äro en del och en mycket vigtig sel af folkety) En vidare förklaring på denna delaktyg;et får man deruti, att de äro de främste vandra? bland många andra fromma vandrare, — — arbetare ppå jorden,, — — lefva bland folket och hafv ,sin näring af folken, — — väro antingen helt och hållet eller till en del kallade af folket sjelt, och icke hvad katolskt presterskop utgifver sig för att vara, medlare mellan himmelen och jorden, öfverbringare af himmelska gåfvor, dem b!ott de och ingen annan fått sig anförtroddar, Om nu icke både språkets betydelse och alla reglor för tankan hafva blifvit vända ut och in, sedan några veckor tillhaka, så måtte de omständigheter, hvilka Hr Professorn här uppräknat, och som hvar för sig äro sanna, utgöra solklara be vis för just rootsatsen af hvad han vill ådagalägga; ty allt hvad han sagt, går ju ut på att styrka, alt presterna här, olika med de katolska, äro blandade och sammangjutna med det öfriga folket. Det måste fordras en ganska hög grad antirgen af paivetet eller oförsynthet, för att sålunda sje!f framdraga alla möjliga argumenter till vederläggning af den sats, man uppställer, och sedan ändock visa sig helt förnöjl öfver den matematiska visshet, hvarmed man genomfört densamma. Vi beskylle visserligen icke Hr Reuterdahl för den sedvare egenskapen, sjeliva det slags opartiskhet, hvarmed han uppräknar undantag och anmärkningar, befriar honom derör. Deremot kunne vi omöjligen komma till annat resultat, än att en man, som räsonnerar så, har ett mycket svagt hufvud, och allraminst bör göra anspråk på att leda eller öfvertyga andra. Detta omdöme vinner ett ävuv y!terligare stöd vid betraktande af Hr R:s yttrande om de öfriga stånden. Så säger ban t. ex. om Sverges krigsmakt, att de äro visserligen tjenare, men de äro tillika män af folket; jemte det de bära vapen och öfva sig i fäderneslandets tjonst, odla de äfven fäderneslandets jord,... Videre talas om indelningsverket sålunda: Genom denna inrättning äro Sverges soldater icke soldater i detta ords egentliga mening, utan de äro Svenske män och sannskyldige medlemmar af det Svenska folketp. I himlens namn, ännu en gång, är då icke detta ett bevis just för den sanningen, att krigarne, likasom presterskapet, alldeles icke äro någon för sig afslutad kast, utan tvertom redan så sammangjutna med folket uti det allmänna lefvernet, att något hinder för denza sammangjutning, äfven hvad de politiska institutionerna beträffar, långt mindre finnes här än annorstädes Vi kunna ännu ej släppa Hr Professorn, utan att äfven citera hvad han yttrar om ståndspersonerna. Det är lika skarpsinnigt och klassiskt som det öfriga: En annan beståndsdel af detta måste de så kallade ståndspersonerna anses vara, ett besynnerligt namn, som dock betecknar en verklighet, eller åtminstone något, som , håller på att blifva en verklighet. En stor mängd medborgare, hvilka endast lösligen, och många icke en gång lösligen, tillhöra något af de mera egentliga stånden, bygga och bo i landet, tala landets språk, äro landets lagar undergifne, hafva del i landets högsta odling och bära landets bördor; med ett ord sagdt, äro landets sannskyldige barn och få derföre icke förskjutas från de öfriga barnen. Vi kunna här så mycket mindre undgå att nämna dem, som bär blott är fråga om folkets verkliga elementer, icke om det sätt, på hvilket dessa elementer sig emellan skola göra sina behof och sina rättigheter gällande. Ett Hesynnerligst nomn, som dock betecknar en verklighet)! Hvilken stor upptäckt; hvi7ken skarpsinnig definition! Och sedan, att de bygga och bo i landet och till och roed tata landets språkn, dessa utbölingar! Ja, ändå märkvärdigare, att de näro landets lagar undergifne! Hvera skulle väl trott allt sådant? Man ken derföre också ej vara nog erkäasam mot Hr professorn, som ej vill alldeles förskjuta dem från de öfriga bårneny, fastän han likväl påstår, att deras sammangjutning i ett med de agentliga stånden är omöjlig. Vi tvifle knappt, att en hvar, som gjort sig mödan att följa oss vid dessa utdrag, skall instämma deri, att sällan hafva sett ett mera sannskyldigt uttryck af hvad man kunde kalla saneta simplieitas, än i dessa räsonnemangzer. Det är öfverflödigt, att fortsätta denna analys vidare; men för att visa, det Hr Reuterdahl även i hög grad har en annan ezenskap, nemligen entbusiasmens, icke egentligen så mycket för det stora, sota för de stora på jorden, vilje vi, såsom slut på denna artikel, ännu lemna ett utdrag af samma tal, der han yttrar sig om furstarna och deras omgifningar: ,Carl Johany, säger Hr R., phar borigått ur de Eusropeiska monarkernas lysande ring,. När hade väl denna ring på en gång kosteligåre ädelstenar än just i våra dagar? ... nAlt hvad mensklighenen har bäst och ädlast, sitter i dag på Europas thronern — — Vidare: pTänka vi tillika på nde män, som i våra dagar närmast omgifva monarkerna, så måste vi äfven i dem erkänna öfverträffande storheter och dertill en ädelhet, som nicke alltid omgifver monarkery..-. Man skulle verkligen tro, att Hr R. här talade endast ironiens språk, om icke sancta simplicitas äfven på andra ställen i denna del af talet så