Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 3

en af dessa vetenskapliga öfversigter, hvarmed han I någon gång sysselsätter Franska representationen, icke alltid utan att klandras för kammarens förblandning med ett auditorium och tribunens med en kateder Men denna gången var en dylik afvikelse ej omotive rad, och den akademiska efhandlingen är så intrefsa sant i sig sjelf, att den funnit plats i de flesta redo. görelserna för debatten. Af samma skäl upptaga vi en del äfven här. Månne så lyder det ifrågas varande slutet, månne de upptäckter, som stora astronomiska instrumenter låta ans, äro ansenliga nog, för att rättfärdiga så betydliga kostnader? V skola framlägga några facta, för att sätta kammaren i ständ att sjelf besvara denna fråga. Ånda till den sednaste tiden hade man förgäfveg sökt upptäcka fixstjernornas afstånd; maa kände blott jen gräns, hitom hvilken ingen fixstjarna kan finnas, Men genom de observationer, som blifvit möjliga medelst i stort tilltagna fjerrglas, har det nu mera lyckats att finna det bestämda afståndet för åtminstone en fixstjerna. Den lilia stjerna, hvilken är på bimmelskartorna Utmärkt såsom den 61:a i Svanens stjernbild, ligger så långt ifrån jorden, att dess sken behöfver tio år, för att hiana hit. Om denna stjerna hastigt försvunne, så skulle vi tycka oss se henne äncå i tio år. Men ljuset fortplantar sig med en hastighet af 77,000 lieues i sekunden, och då ett dygn innehåller 86,400 sekunder, men ett år 365 V, dygn, samt dessa tre tal måste först muitipliceras med hvarandra och derofter tiodubblas, för att uttrycka det melianrum, som skiljer oss ifrån nysstämnda stjerna, så tycks det naturligt, att astronomien kan räkna sig till heder, att hafva utrönt ett dylikt förhållande, äfvensom att den har skäl att önska sina gigantiska mätningar utsträckta äfven till andra stjernor. De stora teleskoperna skola tjena till fulländning af observationerna på dubbelstjernorna. Det factum är nu mera gifvet, att nästan hvart par af alla dessa tviliingsgrupper står i inbördes förhållande. De bilda solsystemer, vanligen af färgade solar, hvilka svänga sig kring en för paret gemensam tyngdpunkt. En poggrann mätning af detta omlopp, förenad med en utredning af hvart sådant pars verkliga inbördes afstånd, skall leda till upptäckten af parets gemenrsamma massa. Verlden förvånades när geometrien och astronomien hade genom er kedja af obestridliga sutföljder kommit till det resultatet, att solens massa var 355,000 gånger större än jordens, eller med andra ord, då de hade utrönt, att solen skulle fordra 355,000 jordk!ots vigt, för att uppvägas. Vi kunna försikra att vetenskapon har ännu flera upptäckter att framställa. Det har lyckats menniskan att utröna massan af den himiakropp, kring hvilken jorden omlöper och som genom sia massa beherrskar alla densamma underordnade olanetörelser. Hvar och en skulic likväl kunnat på I ana de förhållanden, som måsto leda till såupptäckter. Nu åter är frågar om solar, hvilka bofiona sig på afstånd, dem invillaingskraften ej förmår öfverfara, hvilka ej i teleskopgrna visa någon synbar diameter och som i dem b ymmeas af en eskel spindeltråd. Ått utreda sådaat, visar den böjd, hvartill vetenskapen kaa nå. Mod fulikomligare syninstrumenter öppnar sig för stjernkunskapen ett ännu nästan ovidrördt fält i de stora och mångformiga ljusmoln, som så talrikt visa sig i stjornrymden. Hon skall, hos olika ibland dem, kunna följa den succassiva gången al dessa ljusmassors kosceutrering. Den epok, då den yttre gränsen af dem börjar runda sig: den, då en ljusare kärna dykor upp i deras midt: dep, när kring denna kärna endast återstår ett tunnt töcken: den slutligen, då äfe ven delta töcken förenat sig med kärnan och denna blifvit en fullständig sol: alla dessa skiften skall astronomiena kunna följa och med detsamma stjernornas daniag från deras första frö till deras fulländning. Andra träkter i rymden skola upptäcka för henne de lagar, enligt hvilka solarne småningom blekna och slutligen slockra eller försvinna. Aven inom vårt eget solsystem kan man genom ett stort teleskop ännu förvänta Bya och ej mindre vigliga upptäckter. Man känner ännu ganska litet angåsade atmosferen hos planeten Venus och om de höga berg, hvarmed detta verldäsklot, likt jordens eget, är betäckt. De snöfläckar, som skiftesvis uppstå, ökas, aftaga och försvinna på Murs, i måna som solen belysor den ena eller andra af denna rödaktiga planeis poler, äro änvu ej med tillfredställande noggrannhet undersökta. Fastän Jupiter ännu ic:e blifvit tillräckligt betraktad med stora och starka instrumeater, känner man dock med visshet, att på deita stora verldsklots eqvinoktialpunkter herrska luftströmmar, liknande passadvindarne på jordklotet, att dess atmosfer vidkännes ofantliga rubbningar, och att molnen stundom ortjsgas der med en hastighet af 96 lieues i timmen, När o uwlstäadiga observationer redan kunnat lada till Så rkvärdiga upptäckter, hvad kan man ej förvänta, mågan att !orska förenas med oförtrutenheten att göra det?... Saiurni hemlighetsfulla ring, dennaingbro utan stöd, 12,000 lieues tjock, men icke 400 ieues bred och öfverailt belägen på 8,000 lieues afstånd från det verldsklot, som han omgifver, erbjujer ännu gaoska säkert vigtiga upptäckter. De oafb-utsa observationerna på Jupiters månar ha riktat vetenskapen till den grad, att man kan vänta mycketa f dylika på Satursi och Usani. En granskniog al den ständiga forrförändring, som kometerna äro underkastade, synes böra förskaffa oss upplysning öfver be. skaffenheten af etherns rymder. På månen hafva 4,093 berg redan bliftit noggrannt mätna; hvaribland 99 ja öfverträffa Montblanc, som dock är 4.800 meter hög. Ett, som fått namn af Dörfel, hålier till och med 7,600 meter i höjd. Hvad skall man ej här kunna förvänta med ett teleskop, som förstorar G 000 gångar och tillåter oss alt se månens berg lika tydligt som man i Geneve ser Montblanc! MHANDELS-UNDERRÄTTELSER: Stockholm den 46 Juli 1844. 3;