Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: SAMTALSNYHETER FRÅN PARIS. (Främlingarne. — Litterär trafik med dem. — Naturforskaren Amici. — Mendizabal. — General Prim.) Den stora industriexpositionen är slut; de 300,000 råmlingarne, som beskådat den, resa bort; deras invasion på gatorna, hoiellerns, spektaklerna, i museerna, kaffehusan, rosteuwrativioi un, var ummasar sinerna, hyrvagnarne, minskas red hvar timma; Paris börjor åter att blifva Paris; men kan åter komma fram på galorna och besöka offentliga samlia,spalser utan att: knuffas eller qvälvas. Originalerna förlera sig ej mer i den böljande nenniskofloden; man har på nytt tid och utrymme att prata, lyssna, beskåda och anställa betrakteser. För alla gäller detta likväl icke än. I r mötte jag på Bulevard des Italiens ea ibland våra mest berörada novellförfattare och sedemåtare; jag helsade och ville inlåta mig i ett litet samtal. — Omöjligt, min bäste! svarade han, så gerna jag än ville slamra litet i dag, med goda vänner, som er, så är det omöjligt. Jag vågar ej ett ögonblick förlora det sällskapet der borta ur sigte. — Hvad! De der besyenerliga figurerna, med så vildfremmande ansigten: höra de till era bekantskaper? — Ganska säkert. Det är ett ypperligt fynd. Ena hel familj, som jag studerar, och sedan ärnar skiidra efter naturen. Sju gudomliga originaler! Jag har i nära två veckor varit deras cicerone, deras oskiljaklige, deras face totum och lefvanda vägvisare i Paris. Visst har jag befunnit mig på språng från morgon till qväll; men så har jag ock tagit hela assortimentet i beslag för min räkning; det är min egendom, och jag har redan bortslutat en god del deral på Ioveransg. — Hela sällskapet på lefverans? — Jo, ser ni, min vän: först kommer det att fylla omkring trettio följetopgsartiklar i Ravue des deux mondes, och sedan ett par bastanta volymer i stor oktaf, med litografier och träsnitt, hos Gosselin! — Ah! Jag förstår! Lycka till! Och vi skiljdes. Lyckligtvis drifva ej alla Parisare samma öppna trafik med främlingarnes skick ochlynnen; mängden eskisserar blott som dilettanter, till sitt eget och sina vänners enskilda tidsfördrif. Bästa observationstillfällena erbjuda Sig På restaurationerna, och man kan nu mera der se och reflsktera, hvilket nyss var Omöjligt, så länge menniskomassan alldeles skymde bort menniskorna. I synnerhet är det vid mältidstimmarne, som-detta studium utöfvas mad mesta framgång. Sättet alt dinera uttrycker ej sällan på det noggrannaste en menniskas karakter, En man träder in, väljer plats för sig och sin hatt, sätter sig och riGvirerar matsedeln; huru allt detta sker, deri annonsera sig ej sällan alla hans inre och yttre förbållander. Han studerar den bekomna katalogen; efter de rätter han begär kan ni temligen riktigt sluta om han är rik eller fawtig, läcker eller liknöjd, glupsk eller måttlig, snål eller slösare. I hans sätt att äta och dricka röjer sig hans uppfostran. Slutligen kommer han till liqviden; och här i Paris, der så många synonymer finnas för detta bestyr, presenterar han genom valet deribland ej sällan sia bofattning i det allmänna lifvet. Den unge slösarn, som ingen befattning har, utom att taga dagen som han kommer, så länge arivet eller pappas kassa medgifver, frågar helt enkelt: hvad är jag skyldig? och låter gargonen sjelf bestämma hvad som kaa vara reqvireradt. Fiaarciern och räknekarlen taga i stället listan i hand, räkna noza upp hvad de begärt och anmoda vederbörande att adderan. Den resande af professioa, spelaren och geografen ropa på la carte; Virtuosan och diplomaten på la note; köpmannen och fabrikanten önska få se contot, några tala till och med om facturan,; under det att ea dandy af sekunda qvalitet begär the bili. I allmänhet förstå restaurationernas inkasserare sig alldrabäst på dessa teckens betydelser, och rätta dereiier på det fintligaste beloppet a? de petits frais, som tilläggas alt runda räkningen. Biand de främlingar, som för närvarande väcka någon allmännare uppmärksamhet i Paris, står kansko en berömd italiensk astronom och naturforskare, signor Amitct, främst, fastän det skulle tyckas att endast den lärda verlden kunde sysselsätta sig med hans härvaro. Utan tvifvel