Aftonbladet – 16 juli 1844, sida 2

skattebördan, ej ens äga ett veto emot folkets betungande med utskylder, och majoriteten, som deröfver afgör, består af löntagare. Utan att förnärma. någon af dessa representanter, som beskatta Svenska folket till deras egen fördel, måste dock det omdömet om deras befattning vara tillåtet, att den oundvikligen sårar deras egen grannlagenhet; att så länge samhället ej kan umbära alla jäfslagar, denna befattning alltid blir en den högsta oformlighet, och att, om man kunde förutsätta en dygd, som under sådana omständigheter berättigade till förtroende, man ännu mer i alla andra förhållanden skulle kunna umbära hvarje garanti för statsförvaltningen. Att Svenska folket med någon synnerlig tillgifvenhet omfattat en folkrepresentation, som så litet förtjent detta namn, bringas man icke lätteligen att tro. Tiden, hvarifrån en sådan tillgifvenhet skulle leda sin upprinnelse, lärer ock vara svår att angifva. I sin närvarande form har Svenska representationen aldrig varit annat, än en förskämd qvarlefva af den, hvari folkets urgamla frihet utöfvades. Odalmännens röst vid Allshärjartingen var längesedan tystnad och folkets makt inkräktad af prestvälde och herrevälde, när förtryckets öfvermått omsider bragte folkets försvarare, att uti Borgare-Ståndet och BondeStåndet söka en motvigt emot detta få välde. Ifrån sitt första ursprung har således den fyrdelade ståndsinrättningen föga kunnat äga en större fullkomlighet än den för närvarande äger, och säkerligen aldrig förr, mer än nu, förtjent eller tillvunnit sig folkets förtroende och bevågenhet. Om det nu är en erkänd sanning, att äfven goda samhällsinrättningar föråldras; huru skulle då de oduglige endast genom åldern vara förvandlade till goda? — Engelska folket bar uppstigit till höjden af. makt och rikedom under en representation, hvilken med rätta skattades, såsom yttersta stödet för dess förkofran och dess frihet, och såsom den rika källan till dess samhällsbildning. Denna representation har utan gensägelse varit föremål för folkets tillgifvenhet, för hela dess tillit; och dess stiftare, återställare och försvarare hafva njutit folkets verkliga vördnad och tacksamhet. Ändock har denna grundval för Englands samhällsbyggnad icke motstått tidens makt. Tiden har både uppdagat dess bristfälligheter och förvärrat dem. Englands frihet har deri påkallat en reform, som sjelfva dess aristokrati till slut ej kunnat afslå, och hvars framgång var ett vilkor för bibehållande af lugn och säkerhet. pHvarje Europeiskt folk har ägt någon urgammal samhällsform, der folket deltagit i styrelsen. Dessa former hafva alla gått under. Icke alla hafva blifvit ersatte genom nya; men ingenstädes är det de gamla, som han önskar sig tillbzka. Nya fordrar man, der sådane ännu icke blifvit införda. På intet ställe bekräftar sig föregifvandet om folkens kärlek för det gamla, utan afseende på dess oduglighet. I allmänhet faller, med de gawla missbruken, äfven den fördom, som upprätthöll de gamla Lagstiltningarnas anseende. Knappast någorstädes tror man numera, att dessa ensidigt berömda gamla lagar, framkallade af slump eller omständigheternas tvång under mörka tider, och så föga härledda från upplysta lagstiltningsgrunder, om hvilka dessa tiders bildning ej medförde något begrepp, kuovna uppfylla den nyare bildningens fordringar och förtjena att bibehållas, der folken njuta frihet att utveckla sig i borgligt, intellektuett vcn IDVrallskt afseende. Derföre befara vi också icke något vederläggningsskäl, hemtadt från vördnsden för ålderdomen, eller en inrotad tillgifvenhet hos folket för dess urgamla författning. Långt ifrån all sådan farhåga, hysa vi den fasta öfvertygelse, act Svenska folket, med så ringa undantag, att de äro under all förnuftig. beräkning, längesedan helt och hållet tröttnat vid dess nuvarande representstionsrätt, ja, att till och med den talrikaste, minst bildade deien af folket, hos hvilken fördomen i synnerhet skulle utöfva sin makt, så litet hänger fast vid denna fördom, ätt den tvertom skattar hela frukten af ett Riksmöte mindre värd, än Riksdagsarfvodena, som det kostat. Och likväl saknas bos denna del af folket icke frihetskänsla och icke frikostighet emot det allmännz2, endast den kunde inse, att af anstalten hemtades det allmänna gagn, som utgör dess ändamål. När mån ändtligen försöker att afvisa de orepresenterades anspråk dermed, att deras intressen möjligen sammanträffa med ena eller andra Ståndets, förbiser man endast den väsendtliga anledningen till deras missnöje, saknadt deltagande i valen och sakn:d valbarhet. Och hvad angår intressena, som i Stånden skola vara representerade, så utgöra de dock icke sjelfva ståndsintresset, och måste, vid inträffande kollision, oftast vika för dettar ZGT.