Aftonbladet – 13 juli 1844, sida 3

— Ärende skulle jag hafva till befallningsman , högtärade fru. — Så, så Hvarifrån är du, jag känner dig icke, ehuru jag nog borde känna folket inom socknen ? — Från kapellet, högtärade fru. — Då är det ingen under att jag icke känner dig. Hvarifrån der, någorstädes? — Från Tewola, högtärade fru, jag är dräng der. — Ja så, från Tewola; värdinnan känner jag mycket väl; hon tjenade för långa tider sedan här hos vår kaplan, derifrån kom hon till kapellpresten och sen lär hon blifvit gift der, har jag bört; heter hon icke Sara Lisa? — Jo riktigt, ärade fru. — Det lär vara förmöget folk, Tewola folket — hafva de många barn? — Nog står den gården sig. Barn hafva de icke mera än två, en dotter och en son, fem åro döda. — Så, så De äro väl fullvuxna de redan, kan jag tänka? — Ja, dottern läste sig till skrift för tre år sedan, sonen kommer nästa år att läsa. — De äro väl hemma hos föräldrarne, ty hvad behöfya rikt folks barn tjena. — Dottern tjenar hos häradsdomaren, sonen är hemma. — Åh, tjenar dottern, huru kommer det sig, då föräldrarne äro förmögna? — Jag vet icke, högtärade fru, men ett halft år sedan jag kom i tjenst i gården, kom dottern bort, sade Mats, förläget rodsoande. — Aj, 3j — sade gumman Rask och plirade med sina små gråa grisögon skälmskt på drängen — du lär völ kanske kastat kärliga blickar på flickan och det tyckte föräldrarne icke om; derföre skaffade de henne undan. — Voj, tala ej om det, högtärade fru, huru skulle väl en fattig torpareson, en simpel dräng, våga kasta sina ögon på en rik gårdsdotter, nej, nådiga fru, det är ej att tänka på. — Nå, nå, så underligt har man sett förr en sång. Hafva dv månsa kreatur på Tewola? — Aderton vid klafven, högtärade fru, och nio ungnöt.