nen för fattighröd, i stället att lå:a Jem mo:taga löaen för sin flt af husbondens hand, samt huru landtadeln, i stället a!t behbjerta deras belägenhet. förenat sig och gerom parlamenotsakter bringat dem till trälens ställning. Dea korrespondent, som citeras, yltrar: Jag tror, af de många samtal jag haft, mig hafva unpnit, att de förenade orsakerna bäst kunna sålunda skildras: 4) Verkan af den nu antagna seden, att för jordbruset begagna daglönare, i stället för i årstjenst antagna tjenare; 2) verkan af nya fattiglagen på arbetarnes användande; 3) iohägnandet af allmänningar och utmarker; hyilka orsaker förenade tvinga unga män och gossar till krogaree och näringsställena, emedan de icke hafva annat ställe att vistas på. Fordom, i de gamla goda tidern2, såsom det kalJas, var det här vanan (för 42 å 435 år sedan) liksom i de flesta andra delar af England, att antaga jordbruksarbetaren på år. Esa fa mer hade sina tre till fyra gifta arbetare, som bodde i sina egna byddor, två till tre uvga drängar på årslön, samt ofta sex till åtta gossar och ynglingar, såsom lärliogar — alla antagna för år, och, med undantag af de gifta, alla boende på hans gård samt i hans bus. De unge vexte upp till män uti hars tjenst. De hade en stark, tillracklig kost, och de samlades vid hans spis om vinteraftnarne, för att språka med hvarandra; om sommaren roade de sig på gården til sängdags, då alla voro säkert och väl herbergerade för natten. Förnöjde med sin ställning voro alla män och qvinnor, omsorgsfulle att bibehälla detta sätt att uppebälla sig, och då emellan de begge könen uppstod tilgifvenhet, lefde de trolofvade till 23, 26 års ålder. då de under tiden hopsparade sina löner, för att kunna skaffa sig en egen hydda; men även sedan de gift sig, qvarstannade de oftast på egendomen. På detta sätt gick det slägte efter slägte. Tillgifvenhet och förtroende rådde emellan husbonde och tjenare till följd af de nära band, som sammanhöllo dem, såsom lefvande i samma hus, ofta spisande vid samma bord. Nu äro dessa förhållanden alldeles förändrade. Arbetarae på nästan alla farmerna äro daglönadt folk; de bo kneppast nära boningshuset, ännu mindre i det. H:ad man kunde kalla amiljbandet har upphört; vilkoren för arbetslönen äro mera obestämda eller föräpderliga; de dagar på äret då arbete icke behöfves, har arbetaren ingen inkomst; han nödgas ska sig ett hem, hvar som helst, ofta, ja nästan alltid, utan den trefgad som husbondens sluga fordom erbjöd honom. Låtom os3 nu föja det nya brottet på spåren. Eo gosse lefver hemma hos sina föräldrar, med ett halft dussin andra barn, till dess han uppnår 16 till 47 års ålder. Dessa alla äro sammanträngda i en koja med endast ett enda sofrum. Huru ofta uppstår ej ohelsa, och äfven osedlighet af detta förhållande, och äfven der det ej händer, har gossen ingen trefnad i den trånga boningen. Han har dock vuxit upp till man, och der är ej längre plats för honom. Nu skall han ut i veriden, och han måste då söka sig eget qvarter,, som man kallar det; d. ä.: han skall bo någonstädes, Ibland finner han en bostad hos något ungt eller barnlöst gift fo!k och betslar då 4 sh. 6 pence (omkring 4 Rdr 48 sk. Sv. Rgs) i veckan. Här finner han huru sällan hvarken han, eller de han bor bos, hafva trefnad af sammanyaro, och han är derföre ute hela dagen, kommer hem sent på aftonen. Hans dagliga hem blir derföre nu, likasom om han: genast der inqvarterat sig, på de i och för detta ändamål inrättade härbergen. Dessa äro af den uslaste beskaffenhet, emedan de som hålla sådana, aldrig offra den ringaste omsorg åt snygghet och ordentlighet. — Besinnar man sättet huru dessa unga arbetare blifvit uppfostrade i hemmet, huru ringa undervisning de der inhemtat, lemnade nästan hela dagen utan uppsigt och förä!dravård, och huru de varit utsatta för oseder, dåligt umgänge och :restelser, och vi så vända vår uppmärksamhet till nya fattiglagen, i fråga om arbetarens begagnande, så fiana vi att äfven den leder till ett olyckligt resultat. Den unge mannen har dragit sig genom svårigheterna. Han har tefvat fram sitt lif, oaktadt alla svårigheter att finna utkomst; hen har gift sig, han har ett elier några barn. Man finner honom tvungen att, anmäla sig hos den som har uppsigten på fattigvården och denne tillsäger honom att infinna sig i fatiig-komitten. Näå, hvad vållar att ni kommer hit? frågar ordföranden. Jag är illa ute, just nu, och utan allt arbete. — Hyar arbetade nisednast?, — pHos Hr Thompson., — Hvyarföre lemnade ni hans arbete? — Jo, han ville ej beta!a mig vaclig arbetslön, jag kunde ej lefva ef den och då jag begärda förbättrade vilkor, så körde han mig bort.n Härpa framstår uppsyningsmannen, eller kanske Hi Thompson sjelf, och säger: Nej bevars, denne man kan gerna vara qvar i arbetet om han vill; men han är en lathund och vill ej arbeta; jag betalarlika stor lön till mina andra arbetare, och såsom bevis behö?ver jag blott anföra, att John Smith genast öfvertog med noj2 hans arbete, och att en hel kop folk i församlingen gerna sku:le se om de kuade få så mycket.n NWn sätter ordföranden på sig en mycket sträng min