Aftonbladet – 13 juli 1844, sida 3

vit tacksamhetsgärden för bennes i hela sockner vidt sporda vänlighet, zemenhet och nedrighet ( nedlåtenhet). Emellertid ville hon icke nu längre uppehålla Mats, utan affårdade derföre Stina Sophia, för att hos sin herre och man anmäla honom. Näpet och fjäderlätt trippade Stina Sophia snedt öfver salen, -gläntade varsamt på kammardörren och sade, då hon märkte gubben vara sysselsatt med att skrifva, halft hviskande: — Söta farbror, der är en karl i köket, som önskar tala vid farbror. Rask var så inbegripen i sitt arbete, att han hvarken hörde eller såg Stina Sophias ankomst. Fiickan stadnade dock qvar, för att afpassa tillfållet att gifva sig tillkänna. Nu hade gubben den vanan, att sedan han skrifvit ea mening till punkt, halfhögt recitera den för sig sjelf, dels för att höra huru den klingade, dels för att anställa jagt efter uraktlåtna å-, ä-, öoch i-prickar, tstreck o. m. d. Det arbete, som för nirvarande så odeladt hade tagit gubbens uppmärksamhet i anspråk, var en månadsrapport till landshöfdingen, och han reciterade nu derutur: — — — apbelangande hvilken omständighet jag vågar anbålla, det herr landshöldingen ödmjukast villen — — — dra för fan i våld! De sista orden hörde, som läsaren torde finra, icke till texten, utan ramkallades af en dubbel snledning: först emedan ban fann sig hafva placerat ordet ödmjukast på ett alldeles orätt ställe, sedan — och hvilket ver något ännu värre — emcdan en Jiten skälmsk, svartbrun dropp2, som länge suttit och balanrcerat på yttersta tippen af hans respektabla näsa, nu fann för godt att göra ett litet salto mortale och stadnade, till följd af adhesionsktrafter, icke förr än på rapporicn, hvarest den — horribile dictu — hade den oerhörda skamlösheter att så sig ned rakt på herr landshöfdinger Vid gubbens häftiga utrop och uppsprittande från stolen, hviltet skedde liktidigt, blef Stina Sophia, som allt ännu stod qvar i dörren, svåra förfårad, emedan bon trodde, att detta raptu: gällde henne, som stört gubben, hvarföre hon, försigtigt retirerande, drog sig bakom den stora kakelugnen i salen, afbidande der med fruktan och bäfvan de ting som