Aftonbladet – 11 juli 1844, sida 3

bYSSsCcn, S0M hade ityra alskKarmnor, alla vIVvAda och alla med namnet Penelope! ... Alla dessa kuriositeter förekomma i endast första akten, der man för öfrigt lär känna en högst utmärkt pianist, vid namn Stella, som låter höra sig på hofvet, och der dessutom förekommer en baron Raab, en grefve Gedda och en vikomt Platen, som roa sig med att spela wbhist!! I andra akten erfar man att Herman, drottningens gemål, varit tillförne gift på venstra sidan med ett danskt fruntimmer, vid nam Rodolfine, som nu bebor Rosendal, i egenskap af något slags öfverintendentska, och der ännu, tid efter annan, mottager besök af Hans Majestät. Herman och Rodolfine ega för öfrigt en uppvuxen son med hvarandra. Denne yngling är den ofvannämnde Wilfrid, drottningens ifrige beundrare. Det hör naturligtvis till saken att Wilfrid icke känner sin höga härkomst; han tror sig endast vara son af en liten tysk köpman. Dessutom förberedes man på en stor bal, som drottningen ämnar gifva. Hvarje dam skall der bära en blomma efter eget val från Rosendals orangeri, och för att blifva den eller den skönhetens kavaljer på balen, behöfves blott att bära samma blomma, fåstad i knapphålet. Drottningen sjelf har visserligen velat göra en hemlighet af hvilken blomma hon ärnade välja, men ett i hufvudstaden, under namn af pDrottningens Riddare,, existerande slutet sällskap unga, entusiastiska män har genom mutor lyckats få veta att hon för balen valt en Dorothee-ros till sin symbol. På hela Rosendal fanns blott tio dylika rosor; sällskapet har för hundra dukater inköpt de återstående nio; åtta häraf hafva blifvit högtidligt och med afsigt förstörda, om den nionde skola riddarne draga lott. Grefve Norberg, som icke försummar något tillfålle att motarbeta premierministern Eriks kända eller misstänkta afsigter, förstår att medelst femtusen livres, af den lycklige vinnaren erhålla ifrågavarande blomma, den han öfverlemnar åt Herman. Nu vill det likväl icke bättre åtbära, än att det verkligen finnes ännu ett par exemplar af denna dyrbara blomma i orangerierna vid Fraster; Wilfrid erfar detta i sednaste laget, och kastar sig genast till häst, för att rida några lumpna femton lieurs till Fralster, och såmedelst skaffa äfven sig den talisman, som berättigar honom att på balen presentera sig som drottningens kavaljer. I tredje akten äro vi på maskradbal; men denna bal försiggår icke hos drottningen, såsom varit beramadt, utan till följe af någon djup förborgad anledning hos grefve Erik. Vi träffa der en hel mängd gamla bekanta, såsom amiral Nordland, grefve Gedda, baron Brahe, baron Horn, vikomt Platen, grefve Nackrey, att icke nämna baronerna Raab och Odencranz. Såsom man kan vänta sig af en dram i den nyromantiska stilen, förekomma under festens lopp en oräknelig mängd pintriger,, misstag och äfventyr, och hela lustbarheten slutar med ingenting mindre än en uppenbar revolution, om hvilken, besynnerligt nog, de svenske historieskrifvarne äro nog litet Fransoser att veta platt intet. Det ropas: ned med grefve Erik! och Norberg, hans medtäflare om väldet, triumferar. Wilfrid, hvilken betraktar Herman såsom sin rival hos drottningen, okunnig om att han i sjelfva verket är hans far, begagnar sig af tumultet, för att bära brottslig hand på Hans Majestät, är nära att bli fängslad, men lyckas undkomma med tillhjelp af den hemlighetsfulle från första akten, major Palmer. Fjerde akten är ytterst både tragisk och sentimental. Herman, som på balen icke igenkänt sin kära son Wilfrid, hvilken varit strängt maskerad, har svurit bämnd och förfärligt straff åt den eländige, som vågat åsidosätta aktninzen för hans majestät. Rodolfine upptäcker för honom, att den brottslige är hans egen son. Stor scen af förtviflan. Wilfrid bar hört Rodolfines och Hermans samtal, och störtar in. Grandios scen af upptäckt och! erkännande, sonliga omfamningar, faderliga tårar! Det upplyses påf samma gång,j att den sköna dam, i hvilken Wilfrid är förälskad, alldeles fcke är drottningen, utan hennes hofdam, grefvinnan Leuvenbourg, hvilken den stackars gossen tagit för Ulrika Eleonora sjelf. Akten slutar med hemska klämtningar i stadens kyrktorn; man erfar, att Palmer inför rätta varit nog ädelmodig att påtaga sig Wilfrids brott, och han skall gå till schavotten. Wilfrid blir alldeles utom sig och störtar ut i staden, för att hindra fullbordandet af domen. Vi äro omsider vid femte akten. Wilfrid kommer i rättan tid, för att rädda Palmer, men råkar naturligtvis i stället sjelf ånyo i klämman. Drottningen, som varit ute på sitt slott i Grimsladt, känner ännu icke till den intima upptäckt, som blifvit gjord i föregående akt rörande Wilfrids härkomst, och är redo att underteckna hans dödsdom. Nu är det åter Pa!mer, som hindrar detta genom en annan upptäckt af icke mindre intressant natur. Han, Palmer, är drottningens — man, gift med henne för en ental år sedan på venstra sidan, på samma sätt som Herman varit vilt med Rodolliae. — Grefvinnan a! Leuvenbourg befinnes med detsamma vara Palmers och Ulrika Eleonoras dotter. Drottningen benådar Wilfrid och ger honom grefvinnans hand. Palmer reser I Tyskland med sin dotter och år, och Uirikal, r med sin gemål den öfver ommelsen, att från delta nu gemensamt regera på fullt allvar. Allt detta är, som man finner, ett verkligt SPE, PU .