Aftonbladet – 11 juli 1844, sida 2

åstående, alt hon var styrman Rasks trolofvade ästmö; derigenom såg hon den sista skuggan vika ån sig och sin äras skeppsbrutna skuta å nyo örhydd och kölbalad, så att hon åter med förlig vind och friska segel kunde styra ut på den brusande verldsoceanen. Under sjutton långa månader satt Lena Hilvän och spejade med längtande blick utåt den blånande sjön, och hvarje segel, som i fjerran visade sig, på en gång både tände och släckte hennes hopp. Dock, buru gerna hoppas man icke i det längsta, hvad man gerna önskar måtte inträffa. Ehuru jemt bedragen i sin väntan, tänkte hon vid sig sjelf: detta var icke han; men nästa seglare som kommer, är visst. han; dock ville ödet annorlunda! Hafvet, den store menniskofrätaren, törstade efter blod och, sic volvere pace, den unga, lefnadsfriska styrmsnnen på skeppet Hoppet bestämdes till det offer, som, måhända för en minut, skulle blidka denna verldsmoloch. O, huru kortsynt är dock icke menniskan, huru litet förmår bon genomtränga den förlåt, som för henne undanskymmer framtiden! Måhända just i det ögonblick, då hafvets skaffare, den mäktige stormilen, med sina jättearmar fattade tag i den rödblommiga ynglingen och i ett nu, spolande hozom öfver relingen, slungade honom ner i hafvets blånande djup — måhinda ban just då med sica tankar sväfade öfver vatten och land till den ensamma, äntande och tänkte sig lycklig och säll vid hennes trofasta, älskande bröst, och i nästa ögonblick låg han vid hafsfruns kalla hjerta, mot hvilket bans eget friska och varma snart slog silt sista slag! (Forts. följer.)