Aftonbladet – 10 juli 1844, sida 2

fäktades på riddarhuset af ett par ledare, på hvilka man dock i detta fall icke ville lyssna... Klart är också, att i denna tanke ligger ingen annan mening än den hemliga, underförstådda, att härigenom, om möjligt, åt Ståndsprincipen skapa en räddningsplanka. Ty om samhället ändtligen hunnit slippa fyrkammarväsendet under rådplägningarne, hvartill tjenar då att bibehålla fyrdelningen vid sjelfva riksdagsmannavalet? Det gilves i hela denna sak icke mer än en utväg, som är kiok: den består uti, att låta hvarje valberättigad utse sitt ombud hvar (d. ä. i hvad stånd och ort) han bäst finner honom. Stånden, såsom arbetsklasser, fortfara derföre lika väl (blott de, som endast arbeta på att slippa arbeta, blifva möjligen alldeles orepresenterade, och det är detta sor förmodligen bedröfvar förf). Ochhvad har dessutom allt detta att skaffa med medborgares representation? Man säger, att personer känna sina ståndsbröder företrädesvis och bäst. Nå godt! Antag nu en val-: berättigad, som icke känner eller ej har förtroende för någon utom sitt eget yrke. Hvad hindrar honom då att utse ombudet inom personer al detta yrke? Vallagen gifver honom härtill full rätt. Men den hindrar icke andra valberättigade, som hafva vidsträcktare bekantskaper, att med sina val kunna falla på personer utom yrket, om de vilja. Deruti består hela skillnaden; hvars egenskap att vara välgrundad, vi trotsa hvarje menniska med sundt förnuft att bestrida. På förf:s försök att förklara såsom grundlagsvidrigt hela det sätt, hvarpå nya förslaget tillkommit och blifvit hvilande, vilje vi icke spilla ett ord. Det är för en och hvar, som läser 56 Regeringsformen, jemförd med den 81 i samma lag, så tydligt, att alla former vid sista riksdag härvid iakttogos, att all fruktan i detta fall måste förfalla, äfven om någon skulle kunna tro; att hvarje sådan grundlagsvidrighet icke genastöskutle hafva väckt landtmarskalks och talmäns, samt. hela talmans-konklavens uppmärksamhet. .. Nu var förhållandet, att aldrig något ens under diskussionen ifrågasattes i denna syftning af andre, än några fantaster, hvilkas mening uti intet enda stånd understöddes. LITTERATUR. Rysslands Mysterier, afslöjade af en gammal Diplomat. och offentliggjorde af Marc Fournier. öfvers. från Franskan. Stockholm hos L. J. Hjärta; 90 sidor 42:0, å 24 skill. banko. Titeln på denna brochyr är, som man ser, ganska pikant. Redan orden: Rysslands Mysterier, säga mycket; men när dertill kommer: afslöjatle, och det till och med af en gammal diplomat,, så väntar sig läsaren det högsta politiska nöje, som måhända af någon lektyr i våra dagar och i Europas ställning kan stå till buds. Redan den omständigheten, likväl, att en bok med så stor titel, ej innehåller mera än 90 små sidor, minskar något förhoppningarne. Hvad slutligen innehållet vidkommer, så är det tvifvelsutan intressant, på sina ställen till och med trösterikt; enär det talas mycket om Rysslands inre svaghet; men något synnerligen okändt och nytt hafva vi icke funnit i dessa afslöjade mysterier. Att en stark spänning i långliga tider herrskat och ännu herrskar emellan Ryska kejsaren och Rysslands högre adel; att under det sista seklet täta kejsarmord skett; att Rysslands ytterliga stränghet i Polen icke, såsom flere besoldade tyska skribenter söka utsprida, är: en saga m. m., utgör i sig sjelf inga hemligheter. Beträffande den ofta sjungaa visan om Rysslands inre svaghet, om en kräfta; hvaraf det obotligen lider, om dess armåers brist på tapperhet, om omöjligheten för Ryssland att göra och behålla några vidare inkräktpingar 0. s. v.; så kan väl åtskilligt, som anföres till stöd härför, vara sant; men det motsäges af andra, lika kända förhållanden, såsom t. ex. det ifrågavarande förslaget, att af Moldau, Walachiet och andra turkiska rikets delar upprätta ett litet Iyd-konungarike under ryskt beskydd, hvilket intet annat vill säga, än en Rysk eröfring under vackrare namn. I allmänhet skulle man kunna känna sig fallen för den anmärkning, att en del af den till utseendet anti-ryska litteratur, som på sednare tider i så stor rmängd utkommit, och hvars hufvudthema utgör nedsättandet af Rysslands makt, lika väl, som någon annin, skulle kunna vara besoldad af sjelfva Ryssland, för ati insöfva Europa i trygghet och betsga detden vaksamhet, den påpasslighet emot politiska intriger, som åtminstone fruktan för Rysslands styrka och tanken på en farlig fiende naturligen underhåller. Emellertid vilja vi visst icke lägga den gamia