Aftonbladet – 9 juli 1844, sida 2

son, d:o. Sven Magnus Svensson, dito. Sven Magnus Magnusson, dito. Sven J. Svensson, dito. Johannes Jonsson, dito. Johannes Andersson, häradsdomare. Henrik Holmström, hemmansegare, C. F. Hagström, dito. J. Ljung, bruksegare. J. P. Jonsson i Rudu. JZZREVY AF TIDNINGARNA. Oaktadt Aftonbladet redan sökt framhålla den rätta halten eller rättare haltlösheten af det försök, hvarmed historiarium professorn i Lund, Hr Being, dragit ut till försvar för den föreställninsen, att fyra Stånd utgöra den rätta grundvalen för folkets politiska representation här i Sverige, kunne vi likväl ej underlåta att meddela ett utlrag al en ypperlig artikel i Dagbladet för i går öfver samma ämne, hvars författare med stor klarhet och logiskt bindande slutföljder lägger i lagen skefheten af Hr Brings sofismer. Detta utIrag lyder som följer: Ått den af många efterlängtade riksdaesperioden ir i annalkande kan man sluta af flera tecken och illdragelser. Ibland annat har: prof. Ebbe Samuel Bring, som gjort de lyckligaste försök med Hegeliinismens införande och populariserande i vårt land, tigit upp och håller nu på som bäst att bevisa förräffligheten af vår politiska fyrdelning, som i hans anke är en organism, i jemförelse med det nya representationsförslaget, som han på sitt filosofiska språk oehagat kalla ett atomistiskt aggregat af samhällets krafter. Det närvarande och förflutna äro i hans ycke allt hvad som behöfves i den politiska grammatikan för begreppets fullkomliga bestämmande; men det tidsmomentet, som kallas futurumr, vill han alldeles resonnera bort efter sin spekulativa theori. Huru han, som en djupsinnig Hegelian, kommit till ett sådant resultat, är icke det minst besynnerliga i hans tankegång. Oron och rörelsen i tiden, kontinuiteten och utvecklingsprocessen i lifvet är han högst bekymrad öfver. Ideen är väsendtligen process, säger hans mästare Hegel, ett perpeluum mobile, och nu gör han den till ett perpeluum stabile, såsom biskop Tegnör en gång så sinnrikt uttryckte sig. Det är således en ny filosofi han: vill förkunna. I sin statslära är han i synnerhet notabel för sin åsigt af de så kallade in;ressena. Staten är ett slags bolag, der de verkande krafterna betraktas såsom intressenter och dela vinsten efter beloppet af sina större eller mindre insatser. Jordbruksintresset representeras af bönder och adelsmän; näringarna och industrien ha sina försvarare, och religionen och vetenskaperna sina. Af denna väl ittänkta sammeangjutning till en bel representation ofvar han sig nu de lyckligaste följder. Och som våra fyra stånd uvgefärligen innesluta alla ofvannämnda elementer för tanke och verksamhet, så äro de naturligtvis bäst. Första slutsatsen häraf är, att ingen adelsman eller bonde kan anses representera något af det andliga lifvet i staten; de stå på bildningens lägre trappsteg, likasom fabrikanter och handlande; men prester och lärda äro de egentligen tänkande i samhället. Här tycker man sig i inbillningen se en skymt af prof. Bring och hans kateder, som han flyttat ut i det allmänna. Den står på en stor och öppen plats, och sjelfva de-idoga bien komma och suga honung på hans läppar, såsom dikten förmäler om Plato. Och hvad hans lära sen är argenäm och behaglig för det gamla systemets anhängare! Han har bevisat, som han tror, med de omotsägligaste skäl, att de liberales personlighetssystem är en atomistik, att det hänger tillsammans såsom de små kornen i en sandhög, der hvart och ett af dem har en inneboende tendens att falla undan och skilja sig från de andra, aldrig så litet det lutar något åt den ena eller andra sidan; att det icke finnes något gemensamt i menniskonaturen, ingen samhällighetsdrift, ingen högre förstånds-enhet, intet egentligt förnuft, som höjer den enskilde öfver egennyttans och hvardagslifvets sfer till begreppet om sanning och rätt och sedlighet; ty icke individuens bildning, seder och karakter böra, i hans tanke, bestämma dess kompetens till representantskapet, utan dess tillhörighet till ett visst stånd, elt visst lefnadsyrke, som staten behagat hallstämpla och upphöja till heder och värdighet att vara en af de fyra eller sex fötterna, på hvilka samhället promenerar och lustvandrar. När man efter professorns recept tager vissa delar jordbruksintresse, förenar dermed ett bestämdt antal handtverksoch närings-ideer, och försätter alltsammans med en viss qvantitet lärdoms-extrakt, så får man ett kompositum af ofelbar verkan och användning. Och detta påstår han, högst belåten och sjelfförnöjd, icke ha någon atomistisk karakter. Hvarföre? Jo, derföre att det innefattar intressenas hufvudsakliga beståndsdelar. Vet professorn således, om det är så alldeles säkert, att intressena kunna fulikomligen förenas? Och om så är, hvad är det som verkar en sådan förening? När t. ex. en atom svafvel förenar sig med tre atomer syre till en atom svafvelsyra, så är det icke elementernas fördel nivg i vissa klasser i den kemiska nomenklaturen, icke deras diskreta natur och serskilda beskaffenhet, som verka till ett sådant resultat, utan en frändskap och öfverensstämmelse i sjelfva olikheten emellan dem, en bögre enhet, som filosoferna kalla deras identitet, och som i samhällslifvets personliga förhållanden bäst torde betecknas med hvad man benämner ett upplyst förstånd och en förädlad vilja, som äro intresserade för det goda och sanna. Nu är det derföre den eTREE ne Er NN