Aftonbladet – 8 juli 1844, sida 3

tid är det ett sådant, då man ser, att vidskepelsen är nog, för att åstadkomma en verklighet. BOEHANDELS-BULLETIN. Strödda tankar om ett och annat, i svenska statsorganismen. Stockholm, P. G. Berg, 4844. Priset 46 sk. Bko. Den okände författaren har, såsom i företalet säges, anspråkslöst och i bästa välmening) framställt några strödda ideer, hvilka han tror kunna i en framtid realiseras. Dessa röra en hel hop mer eller mindre vigtiga frågor, som dels länge utgjort föremål för motioner vid riksdagar: såsom om skatternas reducering, om aflöningssättet för embetsoch tjenstemän, om upphörande af nådår, begrafningshjelps aftjenande, ljuspenningar för extra ordinarier, examina för inträde i statens tjenst, indragning af lagmansembetena, krigshofrätten, convoykomissariatet, krigsakademien, riksgäldskontoret, kronogodsens försäljning, o. s. v., dels förut varit i tryckta skrifter föreslagna, såsom militärexercis i skolorna med trägevär, fri undervisning i moderna språken vid universiteten, grafplatsers anläggande ufom städerna, m. m., samt slutligen några allde!es nya förslag, t. ox. om riksarkivets komplettering, om ett dramatiskt pris, om nykterhetens befrämjande medelst allmännare spridd kännedora om bäroch äppelviner, och om uppmuntran för norra orterna, att såsom binäring utvidga boskspsskötseln samt tillverka kumminost. I allmänhet finner man ock här ganska riktiga principer hyllade. Författaren synes dock icke gjort sig tillräcklig möda, att noga undersöka alla de förekommande frågornas rätta skick; ty t. ex. hans förslag om gerningsörens upphäfvande, är redan på ett vida bättre sätt vid förra riksdag utfört; och det om nya förordningars utfirdande i deras helhet, vid många riksdagar begärt och af Rezeringea utlofvadt. Mean bör imedlertid icke underkänna författarens goda vilja. Hans lilla arbete, hksom sannolikt flera ströskrifter, som nn tordefratukallas al der VIvande Tiksdagen, kommer alltid att ådagalågga, huru mycket i våra inre saker, som äonu kräfver allmän uppmärksamhet och mogen pröfning. — opSkizer på vers, Stockholm 4844. Vi hafva troget genomsökt detta lilla häfte, såsom vi tillförene genomsökt hundra sådana, för att deri, om möjligt, uppspana någonting verkligen egendomligt, nytt, sjelfständigt, men ty värr med lika liten lön för mödan, som åtminstone nio gånger bland tio är fallet i fråga om vår poetiska litteratur nu för tiden. Hälften af de i samlingen förekommande stycken äro mer eller mindre fria öfversättningar från uppgifna utländska författare; af de öfriga, hvilka tillhöra den svenska poeten, finna vi, jemte ett par tillfällighetestycken och några små andra obetydligheter, egentligen endast tvänne poemer, hvilka kunna göra anspråk på någon närmare uppmärksamhet, det ena kalladt: Till Carl XII:s skugga, det andra: Gustaf Wasan. I båda dessa förekomma imedlertid flera rätt väl sagda saker, och man bör 1 allmänhet göra författaren den rättvisan, att erkänna, det han i det blott och bart formella, det vill säga versifikation och språk, utmärker sig fördelaktigt vid sidan af den legio småpoeter, hvilka dagligen uppstå och försvinna i vårt kära fädernesland, och hvilka visserligen allesammans rimma, men icke derföre på långt när kunna sägas förstå att skrifva ordentlig svenska. Denna icke alldeles vanliga förmåga öfver språket röjer sig hos ifrågavarande författare äfven ganska berömligt uti: de versifierade öfversättningsprofven, af hvilken till exempel v,Afskedet till Läsaren, efter Schiller och Hälsning till Napoleons stoftn, efter Victor Hugo, lemna föga eller intet att önska. Såsom prof på förf:s stilistiska talang citera vi följande ur Gustaf Wasas tal till sina söner efter sista afskedet af Ständerna: En åldrig faders råd är godt att minnas: Ty hören då, J barn, mitt sista råd, Och grunden, hvarpå all min statskonst hvilat, Och vandren, utan vank, den väg jag banat. Först: Folkets kärlek — glömmen aldrig det —) Igenom kärlek vinnes, bibehålles. . Ty älsken Folket — och det älskar Eder. Dernäst: förgäten ej, att den, som främst I riket är, bör främst i dygder vara, Ett, värdigt, ädelt föredöme gifva, Och lagens svärd med rättvis styrka föra. Han redligt hålle slutade förbund; Ty ärligheten varar alltid längst. Han låte stridens svärd i skidan slumra, Så länge pligt och ära bjuda det, Och vakte sig att det i otid draga. Men manas han dertill af dessas hud — Men gäller frihet, sanning, rätt och lag, Och religionens helgd, den gudaborna, Då låt det drabba i den rätta stunden Med hjeltens fria, välbetänkta mod! Ledstjernan på hans bana vare äran! Gud gifver lyckan, som Hans nåd det pröfvar: Hon ligger ej i mensklighetens band. Hon varsamt njutas bör med tacksamhet: Den sig förhäver, faller förrn han anar.