Aftonbladet – 6 juli 1844, sida 3

ser öfver hennes himmelshöga fullkomlighet. Jag fruktade, att afståndet 033 emellan skulle vars alltför enormt, att jag, hvardagsmenniska, aldrig kunde blifva värdig besittningen af ett så enslalikt väsen. Dossutom sväfvade jag i en pinsam ovisshet, om hennes hjerta också kände någon böjelse för mig, eller om det redan var fängslad: af någon annan mig i kroppsoch själsegenskaper vida öfvergående dödlig — icke derföre att hon synbart hade föredragit någon annan, ingalundal I vissa ögonblick trodde jag till och med att jag uteslutande var den lycklige; men hon hade för flera än mig en vänlig blick, ett småleende, ja, till och med ett bjertligt skratt. Nå! Vintern förgick imedlertid, och sommaren började. Lauras morbror ägde ett landtställe, litet längre här bortom; dit utflyttade moder och dotter, och jag besökte dem, så ofta mina göromål medgåfvo — ty jag var redan då inne i kollegiet. Under dessa spatserfärder hade jag ett par gånger flyktigt bemärkt en halfvuxen, mycket fattigt klädd flicka, just här som vi nu sitta. Hon hade med sig en gosse, lika dåligt klädd, och som tycktes vara ett par år gammal. Hon tiggde ej: det föll mig fördensku!l ej heller in, att gifva heane något. — En dag, när jag på återvägen från min gudinnas landtliga tempel kom hit i den saligaste sinnesstämning — en följd af tvenne ömma suckar och en handtryckning — stannade jag. utan att jag knappt visste hvarföre, framför de tvenne barnen. Både glädje och sorg rörer bjertat: jag kände en sällsam rörelse vid deras åsyn; flickan bukade sig ned på en tufva; det mindre stod med ryggen vänd åt mig, och hopsamlade