Aftonbladet – 6 juli 1844, sida 3

, ljud hela Europa på sin tid lyssnade. Denna trumma som styckade och hopfogade stater, störtade och upp lreste throner, kunde äfven sammantrumma en mai loch en qvinna till äkta makar. Pjesen ger derpå et exempel. Ena ung bondflicka, som hette Katrina (m:lle Lind I mark), inkommer oförtänkt i ett franskt läger, bli marketenterska och inom tjuguyra timmar hela rege . mentets förtjusning. Soldaterna börja genast på vins loch förlust duellera om hennes besittning och chefe: Ifinner ljusligen, att den unga marketenterskan kom I mer att förorsaka större nederleg bland republiken: Isöpger än de fiendtliga kulorne; bon måste derföre bort, till stor glädje för Gervaise (fru Deland), mar. I ketenterska, som af den unga flickan blifvit utstucker Jbåde ur soldaternas ynnest och hvad värrevar, ur medborgarens, soldaten Lamberts (hr Andersson), för dIhvars bruna lockar Gervaise länge suckat. Men solIdaterna vilja alls icke släppa sin nya, omtyckta mar. ketenterska, öfversten vill alls icke tåla några dueller för hennes skull, och så återstår ej annat alternativ, än att hon gifter sig med den första, bästa soldat, som faller i hennes tycke, ty republikens söner hade den egenheten att slåss om flickorna, men respektera hustrurna. När den unga flickan skulle göra sitt val, föll det sig så. att ingen enda af soldaterna behagade henne, och de muntra piltarne bade redan räckt fram sina hattar för att kasta lott, då flickan i ångesten sjelf utmärker den lycklige, den brunlockige Lambert — sanningen att säga icke af kärlek, utan blott som en pis aller. Nu sluta soldaterna en krets kring det unga paret, regementets förste trumslagare uppstiger på sitt embetsrum, med cn lägre trumslagare vid sidan, och uttalar med hög röst lägrets vigselformulär. För hvarje phrase dånar en trumhvirfvel, och gifver en högtidlighet och ett eftertryck åt trumslagarens förklaring, som knappt genom något annat medel skulle kunna åstadkommas. En bäfvan för äktenskapets oupplöslighet genomfor salongen, och man skådade med ängslan omkring sig efter någon välgörande engel, som ville frälsa den olyckliga flickan. Men fåfingt; den sista bekräftande trumhvirfveln hade talat och detta äktenskap blef verkligen oupplösligt. Men Katrina var ingen bondflicka och Lambert ingen vanlig konskriberad, och se deri ligger intrigen. För att få se den löst, är bäst att sjelf besöka spektaklet. nSufflörens recelt tar likväl priset fråa Giftermål efter trummapn. Det inre af teaterns historia har gi vit materien för denna pjes, och al:a spela deri con amore. M:r LEssouffl är väl den gladaste, godmodigaste och, i behandlingen af de sceniska artisternas svagheter, mest bevandrade person, som någonsin utgjort scenens osynliga spiritus rector, eller som det heter suffllör. Han hade af sin fader blifvit utskickad i verlden, med det enda vade mecum: gå alltid diz väg rätt fram, och så gick han sin väg rätt fram, och det var då icke hans fel, avi ban stupat ner i en sufflörlucka. Der hade han nu stått i trettio är, och sufflerat Talma och Lekain, och Gud vet hvilka andra teaterns kungar och kejsare, och skall nu ändtligen få en recett. Men hvilken artist bryr sig om en sufflör, som redan är essoufflle? Alla teaterns notabiliteter få snufva, bröstinflammation och reumatism, så snart det blir fråga om att spela för den gamla, gråhåriga, hesa och blinda sufMören. Herr De la Tirade, tragisk aktör, skickar återbud, herr Du Bemol skickar återbud och m:l! Zephirine, teaterns terpsichore, skickar återbud. LEssoufl: problem är nu att bota alla dessa patienter före spektakeltinman. Hans kunskaper om ställningar och förhållanden komma härvid förträffiigt till pass, och med denna och en liten talisman — en liten grön krans af lager, som ban bär under rocken och som förträffligt passar artisternas hufvuden — uträttar han allt detta och brisgar det så långt att spektaklet verkligen börjas. Men ack! LEscoufl hade fångat de stora fiskarne och låtit de små slippa ut; icke halfva personalen kom tillstädes, och spektaklet afbrytes straxt efter ridäns uppgåsg af direktörns förklaring, att spektaklet icke kunde gifvas. Stackars LEssouffl; han sticker huvudet upp ur sufflörluckan och börjar en dialog med kreti och pleii, på sekondenx, hvilka fordra spektakel eller pengarne tilbaka. Sannolikt voro de fleste nog generösa att icke återfordra entråafgiften, ty LEssouffl hade i hög grad vunnit publikens sympatier. Herr direktör Deland hear nemligen sjelf öfvertagit den stackars LEs:ouflle; parti, och utför det med utmärkt skicklighet. Pjesen, som erbjuder komiska si1uationer i mängd, och kan jemföras med Le peåre de la Dbutan.e, gafs tillika med ovanlig ensemble, en förmån, som är mindre sällsynt på de små teatrarne, än på större. Herr Andersson, såsom De la Tirade, utmärkt tragisk talang, men blygsam), herr Broman, såsom Du Bemol, mamsell Lindmark, såsom Lephirine, gå .vo sina partier med mycken natur. Herr Lagerqvist, om hvilken man eljest haft ett och annat : alt anmärka, gaf, under namnet grefve Macaroni, en dandys rol med mycken sauning, och var, liksom herr Andersson, synnerligen lyckligt maskerad. Publiken i yttrade mycken tiilfredsstä!lelse, och nigot hvar, som förmår vara glad med de glada, skall med nöje vara ! med på Sufllöress recettp. ke l RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. —-— TD Doår afian ant.äff da nalicshatianinven å Cart),