Aftonbladet – 6 juli 1844, sida 3

— Efterföljande lilla kraftstycke, som unde rubriken insändt förekommer i Svenska Biet fö i dag, skall sannolikt roa äfven Aftonbladets läsare Allmänheten känner af gammalt, att B:et har sir egen originalitet i tom och skrifsätt, men framför: allt i sättet att citera andras ord och tolka dera: meningar. Någongång finner man med stor förundran denna ton helt och hållet olika, och Bi redaktionen uppför sig då i det yttre något när såsom andra menniskobarn. Ja! på den sednarc tiden har detta inträffit hela en eller par gånger : månaden. Men snat tar den kraftfulla naturer sin skada igen och blir åter helt och hållet hot predikant — på silt sätt. Det omtalta stycke är utan tvifvel ett af dem, hvari Biet visar sig sin miest älskvärda natur: Frågor i anledning af dagens politiska tilldragelser 4. Finnes numera något tvifvel, att ju Sverige, det fria och sjelfständiga, eger en diktatorish makt, som lik en hydra söker höja sitt hufvud öfver både Regering och Folk? Aftonbladets beteende i de sista tiderna belyser denna fråga, och sjelfva den tanken, att Aftonbladismen är en makt inom samhället, torde redan i och för sig sjelf vara en förlåtlig orsak till vemod. Man skymtar numera icke otydligt den valda taktiken, nemligen att dels genom maktspråk del: genou: smekord, med ena handen tillvälla sig ett plebeiskt tribunat, under det den andra rofiystet griper efter regeringstömmarne. Ensidigheten i tioningsläsandet och deraf följande ensidighet i omdömet, då de fleste, som icke tänka på egen hand, korrigera sitt pohtiska vetande efter Aftonbladet (— Dazgl. Alleb:3 obetydenhet gör hvarken ondt eller godt —); den aptitliga näring, som Aftonbl. i sin odödliga kokkonsi förstått att Villreda åt småsinnet och tadelsjukan samt detta bladets suprematii öfver de arma landsortsbladen, som för sin existens nödgas dansa eter dess pipa — — se här timmerverket till Aftonbladismens tbron och skulle härtill någon:in komma, — quod Dii avertant — ett inbilladt nådigt peoncedo från högre ort, hvar blilver då gränsstenen för oförskämdheten syolig? — Sedan dena hödangångne Monarken blifvit af A:tonbladet ända till lifvets gräns följd af smädelsen och hånet, började genast de sockrade förhållningsreglorna att utdelas till Honom, som upptogs den nedlazsda spiran. Derefter vidtogo de betärklige, loorden och bifallsropen. Det gamla ,systemot förtydde: och öfverhöljdes af ilskans galla och Han, som var själen derutinnan, ligger dock, ärad, beundrad och välsignad i sin graf. Pöbelmeningens apostlar smädade, men hoppet om något ,öfvertag blef dem dock betaget, ty Hans själskraft var för stor, att göras vackande af en frektion, som i landets verkliga bildang icke eger någon stödjepunkt. 2. Antingen är despotismen eller oförskämdheten slörst i Aftonbladets tillgörande angående riksdagsmannavalen? Härvid kan svaras, att de täfla om öreträdet? Aktniagsvärde medborgare utpekas såsom vådlige för landets välfärd, såsom hiaderlige för det ya Sverige, som nu är i görningen,; deras namn ippspikas i Aftonbladet såsom på en skampäålen, del NN NA TER