Aftonbladet – 5 juli 1844, sida 2

Jag vet nog, ropade han, pni vill åter få mig att höra Requiem! Men jag vill ej höra det.; Jag känner det. Jag har skapat det. För mig är let skrifvet! Förråd mig ej! Var barmhertig, örråd mig ej! Ludvig sökte qvarbålla honom i stolen. På Dolorosos panna pärlade stora svettdroppar; han stötte ynglingen tillbaka. Rör ej vid mig! ropade ban med skärande klasoton; jag är redan straffad — ack, jag har pliktat och lidit i så oändligt lång tid! Fatta, hvad jag säger er: jag bar lefvat förgäfves; alla minza sträfvanden voro till ingen nytta! O, begå ej något brott — det bär ingen frukt! Förbannad är den skörd, som gödits med blod — med blod — ha, ha, ha, hal — Bortl!h Med ovanlig styrka stötte han undan Ludvig och störtade till det öppna skåpet, hvari han hade sina partiturer. Han ryckte dem med raseri från hyllorna, kastade dem kring golfvet och trarapade på dem. Ludvig ropade på hjelp. Den nyfikna mängden hade skingrat sig; den gamle tjenaren och pigan voro bortskickade. Doloroso såg sig ängsligt omkring. Skrik inte så högt, sade han, i det han dämpade sin stämma till en låg hviskning; — han kan annars höra det, den grå budbärarn. — Känner du den grå budbärarn? den förfärliga, som bragte honom brefvet? — Hör mig, — Jag vet att du är min vän, min kära unga vän, — du älskar min dotter, du skall ej förråda mi. — Jag känner budbärarn — — han dog, — ja, ban dog; — men han kom åter, — han hotade mig — han stod vid kyrkpelarn — han höjde sig till jättestorlek! — Kan en död komma åter? Nej, nej, min dyra, vördade vän, svarade Ludvig, en död kommer ej åter. N:; sade ju det nyss sjelf. — Ni är sjuk, kom, gå och lägg er; jag: vill hjelpa att kläda af er. Han försökte draga af honom nattrocken, men Doloroso höll den fast med ett genomträngande skri Förbarmande,, ropade han, skona mitt lif Jag har lidit länge nog! Jag har umgällt! Jesu: