Aftonbladet – 5 juli 1844, sida 2

KORRESPONDENS ARTIKEL. London 48 Juni 4844, Kejsarens af Ryssland besök var för allmänheten en öfverraskning, för Rezeringen var det på det hela icke, ty den visste att ban skulle göra denna resa, blott tiden var obestämd: och man vet huru Kejsar Nicolaus tycker om att angenämt öfverraska sina vänner. Hofvet emottog honom med all den courtoisie hans incognito (eller begripligare sagdt: hans resa utan ceremoniel) tillät; höga adeln, alltid följande hofvets exempel, bringade honom äfven sin hyllning; nationen för öfrigt bemötte honom aktningsfullt, men kallt, och denna köld visade sig äfven i de högre sphererne. Att till och med fiendtliga demonstrationer egt rum, sådane :som mötet i HolBorn, lär vara allmänt kändt genom tidningarnes berättelser. In summa, hvarken var Kejsaren populär, oaktadt all hans vänlighet, ty hans poitik mot Polen har öfverallt stämt opinionen mot honom; — eller gerna sedd i den politiska verlden, ty framför allt ser man i honom Englands botande fiende i Indien, och den probiberande monarken. Det båll der han fann anklang, till en viss grad, är hos High-Tories, hvilkas kämpe ban är, såsom all politisk frihets ovillkorlige motståndare. Wellington och hans fection utgöra i England Ryska politikens anhängare in puncto Europäiske affärerre, och få de råda, så uppoffra de för detta intresse, som i sjelfva verket närmast rör deras egna, till och med OÖrienten, med förbiseende af aflägsnare vådor, såsom den för Ost-Indien. För High-Tories äro de konstitutionella frågorna allt. De af dem härflytande rörelserna frukta de och hata de, och af detta skäl är all deras fiendtligbet rigtad mot Frankrike, landet, der demokratiska elementet har sin väldiga borg. De moderata Tories, Whigs och öfriga hafva en mera storartad politik, i hvilken dock handelsintresset, som måste i Ensland predominera, ofta missleder, helst om personliga motiver hos de maktegande blanda sig dermed. Och smekningar har Kejsaren här icke sparat. Elvad var ändamålet med hans resa? Först och främst att resa, denna famillesmak i Kejserliga huset. Ett bestämdt föremål, då Kejsaren lemnade Ryssland, fanns icke; att han i i London sonderade sinnena och derefter grundade combinationer, är deremot säkert. Englands jalousie mot Frankrike, oaktadt all dettas eftergifvenhet, 1 förening med High-Tories fiendtlighet mot sistnämnde land, kan hafva hos Czaren väckt vissa ideer, hvilkas realiserande kunna vinna någon utsigt, då man ser huru Tuileriernas politiska etländighet isolerat och dagligen isolerar Frankrike: ex. gr. i Schweitz, der det antifransyska partiet återvinner småningom öfverhband, då det fransyska lemnas utan understöd och uppoffras; ex. gr. i Spanien, der den af Tuilerierna gynnande kontrarevolutionen, nu rådande, styr till en ny crisis mot franska intresset. Det nya kriget med Marocco får man rättvisligen tillskrifva Enoglands inflytande såsom determinerande motiv. Frankrike, sålunda i det yttre försvagadt, utan en enda allierad i Europa, och ansatt med ett ofantligt krig i Afrika, jäsande inomlands och med sannolikheten af en snar och opopulär, förmyudareregering, må man icke förundra sig öfver en ny Europäisk koalition, sammanhållen af alla dynastiska och aristokratiska intressen, och ifrigast bedrifven af Englands High-Tories, som löpa fara att förlora allt, och af Ryssland, som har på kriget intet att förlora, men allt att vinna. En affiderad person bar försäkrat mig, att en försoning mellan Nicolaus och Ludvig Philip varit ett al föremålen för underhandlingarne i London, genom Drottningen af England, hos hvilken Coburgska intresset gäller i synnerhet; tonen i Tuileriernas officieusa blad, Journal des Dåebats, har också visat sig märkvärdigt spak på någon tid. Alit hvad Ludvig Philip gjort, mot nationela och för sitt och öfriga dynastiska intressena, jemte Parisiska skansarnes framskridande, är visserligen ef egenskap att berättiga honom till absolutistiska sympathier; men hela hans politiska byggnad hvilar på sand, och inger intet förtroende, ehuru han förtjenar det allra fullkomligaste — på vissa håll. — I den för verlden så högvigtiga frågan, om hvad som i London politiskt blifvit gjordt, gifva mig de underrättelser, jag kunnat inhemta, anledning att säga: det positift intet för ögonblicket blifvit beslutadt; — att Kejsarens förhållande till Orleanska buset förblifver oförändradt — att han sökt stämma England krigiskt och lyckats hos partie! Wellington, hvarmed dock saken ingalunda är afrem—msdsnörsenrmm—-—Joocc oe kröm—---——— —