Aftonbladet – 2 juli 1844, sida 3

) M Z Vi meddela kär fortsättningen af de anföranden rörande representationsfrågan, hvilka begyntes uti Lördagsbladet, och slutet på hr Petres yttranden: En dag, då verkningarne af partisinnets yra upphört, då den. lågande hämden saktat sig, då den falska ärelystnaden förlorat sin retelse, då förföljelseanda tröttnat med sina mot sjelfständiga riksdagsmän riktade skändliga förolämpningar, då aktningen för menniskorätt och medborgerligt värde gör sig gällande, då den sanna nationaläran bättre, än nu, erkännes och uppskattas, då skall utan tvifvel denna riksdag, oaktadt alla sina fel, sina brister, sina misstag, sina villfarelser, komma att, för allt det goda den icke destomindre, i trots af mäktiga hinder, uträttat, lysa på vår representativa himmel, som en klar och vacker meteor, uti en af alla framfarna riksmöten ofördunklad glans. Då skall man icke vägra att erkänna landets vinst af de både närvarande ståndens sansade, lugna, värdiga och manliga hållning, samt intima förering, och af deråt egnade betydande stöd från ett annat stånds ringa, men aktade minoritet: denna inom samma stånd merändels öfverröstade af patriotiske medborgare bildade association, som, isynnerhet för dess delaktighet i danelsen af detta riksmötes utskott, gjort sig förtjent af allmän erkänsla. Då, om icke förr, skall man inse och medgifva, att just hvad som nu lägges många ibland oss till last, är en stor och utmärkande förtjenst. Då man nemligen förevitar många representanter, att en hvar bland dem gått sin egen väg, att de ehuru l!iktänkande, icke samtalat på flera veckor, icke sammanträdt till rådplägning i allmäana ärender och till uppgörande af operationsplaner o. S. v., så har man a!ldeles förbisett, att nyssnämnde förhållande innefattar ett ojifaktigt bevis på dessa representanters moraliska styrka och öfvervigt, på deras oafbängighet af allt parti och på deras känsla af eget värde! Då de, utan några politiska möten i allmänhet, under de perlamentariska debatterns, visat all densammanhållniog, som, under nuvarande representativa, af ståndsskillnader utmärkta statsskick, skäligen kan väntas, hvem vill då neka, att ett starkt moraliskt band förenat dem? Och huru skulle — bevakade som de varit — sådana politiska möten kunnat förut tillvägabringas? Hvilka stunder skulle de dertill hatva användt, då massan af hopade riksdagsgöromål tagit hela tiden i anspråk? Läader det icke dem till heder, att vu oaflåtligen sysselsätta sig med det vidt omfattande riksdagsarbetet, i stället för att, enligt vissa föregående riksmötens efterdöme, upptaga en stor del af tiden med dobbel och sä tabud? Vore det välbetänkt, att, i stället för en isolerad, men icke desto mindre verksam ställning, der, som sagdt är, man i allmänhet går sin egen väg, fördjupa sig i politiska klubbar, i hvilka mången, utan att sjelf ana det, smäningom kunde inledas i partiåsigter och till ombesörjande af andras, för den allmänna saken fremmande ärender? Huru skulle de, ota af deras koaliserade politiska vedersakare inför allmänheten anklagade, ömsom för högförräderi, ömsom för allt annat, som den ursinnigaste harm förmått upptänka, kunnat, utan den oförvitligaste politiska vandel, bibehålla komitenters förtroende och skydda sig för verknirgarne af de offentligen spridda misstankar, som man utan skonsmål låtit på sanningens bekostnad emot dem utgå! Nej, mine herrar; hvad som i omförmäldte hänseende mest klandras hos visse bland detta riksmötes representanter, har utgjort ett hufvudsakligt vilkor för deras förmåga, att genom öfvertygande skäl tillkämpa sig de allmänna fördelar, som vid riksdagen vunnits, och att giiva nuvarande ståndsrepresentatiop cen bättre riktning, än dess företrädare på samma bana, i allmänhet, visat sig ega. Huru bemödandet för det allmänna bästa, vid denna riksdag, hos en icke ringa fraktion af representanter, varit alfvarligt och outtröttligt, är Dågot, som fordna tiders politiska vindböjtlar knappast skulle kunna fatta. Men, mine herrar; då vi ur denna synpunkt göra rättvisa åt närvarande riksdag, då vi vitsorda dess öfver alla föregående riksmöten vidt upphöjda förtjenst, så glömmom likväl icke, att densamma mera kan tillskrifvas en lycklig tillfällighet, än sådane förhållarden, som kunna anses fortlefvande genom tiderne och således återkommande kos blifvande Rikets Ständer! Påminnom oss, att de förut Irapt anade enskilda uppoffripgar, den höga grad af försakelse, den ståndaktighet, det tålamod, den ibärdighet, det rastlösa arbete, som vid innevarande riksdag blifvit till det allmännas omisskänneliga gagn a! vissa representanter ådagalaget, svårligen kunna med pu existerande ständers kategorier, städse påräknas! Påmirrom oss att, om också, oektadt mötande talrika svårigheter, tvenne riksstånd t. ex. skulle, hvart och ett inom sig, mer och mer kunna reformera sig, så qvarstår i alla fall, såsom en obotlig sjukdom, det af mig redan tydligt nog skildrade beklagansvärda förhållande, hvilket tärer på samhällets rot, i samma mån som den, emot sin högre bestämmelse, på en serski!d ståndskammare placerade enskilda korporationen kämpar emot folkets sanrsky!diga, lätt insedda intressen, utan hinder deraf, alt denna korporations medlemmar borde, med bhänsigt till derss ställning i samhället, främst af alla vara folkets, men icke hofvets män. Detta utan alljemförelse sorgliga minne af en ståndsfördelning, hvars största utmärkande fel otviivelaktigt är, att hafva irom den politiska verlden anvisat kyrkans tjenare ett, för Guds heliga lag, alldeles fremmande rike, har, kanske mer än någonting annat, alstrat Dationens lifliga önskan, alt ett afgörande steg för representationens ombildning nu må togas. Denra önskan är icke ögonblickets intryck. Djupt rotfästad i Svenska medborgares hjertan, har den öfver hela landet med värma ulttslats och gifvit genljud ända upp till tronen. Konun