Aftonbladet – 1 juli 1844, sida 3

och hvilkas himmel ännu var öppen, hafva nu blifvit män. De förbliifva hans anhöngare, om ock mera lugna; ty hans raelodier påminna dem om deras sköna, aldrig återvändande ungdomstid. Så förflyta återigen tio år. Redan har mången af dessa anhängare gått förut till de dödas rike; de öfverlefvande se icke mer uppåt berget, utan nedåt: de hafva blifvit allvarsamma. En annan, för dem icke mer begriplig, period i musiken har under tiden begynt. Änau dyrbarere äro derför för dem melodierna från deras ungdom. Och ännu fler skördar döden. Blott några få återstå ännu, som med grånadt hår, med glasögonen på näsan bivista uppförandet af sin älsklingskomponist, hvilket blir alltmer och mer sällsynt. Åtankan af deras ungdom blir så mycket vemodigare, som skaparen af de toner, som blifvit dem så köra, kanske icke mer vandrar bland de lefvande. Äfven de gå slutligen bort, och konstnärns sista period är förbi. För hvarje sednare generation blir han nu en antiqvitet. Blott få tonsättare lyckas det att öfverbringa spridda spår af sina skapelser i andra hällten at ett århundrade. Så äro Back, Händel, Porpora, Leonardo Leo, Pergolesi o. s. v. nu antiqviteter. Mozart bezyaner redan föråldras, snart skall också han vara en skön antiqvitet. Sutligen följer glömskan. Och kan det då vara annorlunda? Året har 365 dagar. Tonskape!serna äro så många, och de föröka sig så mycket, att man flera år bortåt skulle kunna låta uppföra en ny för hvarje dag. Det ena musikstycket måste nödvändigt uttränga det andra: man måste ju låta det äldre ligga, för att kunna höra det nyare! Således står ätven Tiden fiendtligt rustad emot musikea. Skall, bvarje kompositör blott vederfaras den rättvisan, att bli hörd, )