Aftonbladet – 29 juni 1844, sida 3

I gaste beståndsdel — den, som för dess obetydlighet ,Ji egenskap af samhällsklass, för dess ringa delaktighe i folkets bördor, för dess eget beroende af folkets gi! I mildhet och välvilja, för dess förmenande att folket rättmätiga fordringar böra underordnas en högre yn Tnest, för dess i följd derafintagna ställning till makten Tför dess uppfattning af Riksdagsmannakallet, för des låsigter om medborgarens politiska lif, för dess begrep lom den blinda lydnadens allmänna tillämpning, fö dess tro på privilegiers odödlighet, för dess åsidosät tande af den gamla regeln: Vox Populi, vox Deip för dess sätt att yttra sig om folkets fattigdom, fö dess fruktan att pedsätta massans skatter, för dess be mödande attsammanblanda Kyrka och Stat, för dess ihär dighet att fastnagla Religionsläraren vid Statsbestyren för dess erkännande af ordförandens souverainit, föl dess deraf motiverade upplåtelse åt ordföranden a oinskränkt makt öfver Rikets Grundlagar, för des: benägenhet att obetingadt låta Stats-förvaltninger och ledningen af landets öden klanderfritt ankom. ma på allena bepröfvande af Kyrkans Öfverhufvud, för dess förvexliog af Representanters ädla nit n.ed förment undersåtlig otacksamhet, för dess förvandtskap med den nyaste politiska pressen, för dess dymedel!st ådagalagda grad af humanitå, för dess tänkvärda exempel af aftagande moderation, och i stället tillkommande ofördragsamhet med all sjelfständighet i tänkesätt och vilja, för dess tankar om ändamålets rätt att helga medlet, — denna beståndsdel nemligen, som för en hel serie af representativa tillgöranden förnämligast tagit hela riksdagens, hela Svenska folkets uppmärksamhet i anspråk. Ingen, som nitälskar för fäderneslandets väl, som lifvas af ädel hug, att befordra nationens stora allmänna intressen, som med djup forskande blick inskådar i vårt samhällsskick, som är närmare bekant med riksdagens politiska karakterer, som vet, att i hvarje allmänt ärende urskilja partisionets mer eller mindre dolda anslag, som icke förvillas af det ofta bedrägliga skenet, som förstår att upptäcka machiavellistiska förehafvanden, som anser heder och rättskaffenhet böra vara en representations utmärkande egenskaper, som högt skattar folk-lärarens personliga värde, som önskar att i alla förhållanden finna honom arbeta för ett högt och ädelt mål, som tror, att religionens sanningar ingalunda böra vara främmande för representanten, — i hvilken drägt som helst, — ingen, som hyser sådana tänkesätt, skall, vid fråga om behofvet af national-representatisnens ombildning, kasta slöjan öfver de brister, som hårdast trycka nuvarande stånds-representationen. Till äfventyrs äskar man att skäl skola framläggas! Nå väl! Har jag icke redan mången gång fästat uppmärksamheten på dessa vägrade propositioner å utskottens betänkanden, — på likartade företags ohejdade framfart — på den blinda undergifvenheten för desamma? Har jag icke skildrat de omstörtande följderna af stånds-ordförandes makt-missbruk och af ett helt riksstånds nära nog enhälliga liknöjdhet för desamma? Har jag icke omförmält vederbörande ordförandes röjda fruktan, att, vid talmännens i grundlagen föreskrifne sammanträden, deras pligt likmätigt, göra motiverne för deras propositions-vägran till föremål för diskussion? Har jag icke antydt, hvad detta hemlighetskrämeri innebär ? Skulle det väl vara någon här obekant, hvilket riks-stånd detär, som vid riksdagarne underhåller den mest hårdnackade, den mest oförsonliga strid med bonde-ståndet? Skulle någon här kunna förbi e det onaturliga i en sådan strid? Skulle någon kunna för sig döja, att denna strid isin fort:ättning är lika betänklig för den allmänna moralen, som vådlig för nuvarande samhällsskick? Skulle någon utan vemod kunna erinra sig åtskilliga riksdagens tilldragelser, till exempel, i hvilket riks-stånd det är, der man förnämligast satt sig emot borttagande af daglönare-beskattning efter 2 art. i bevillnings-stadgan, der man hyser största farhågan för massans skattelindriog, medelst skyddsafgiftens undanrödjande, der man vidblifvit roteringsbesvärets utsträckning och vägrat en, i överensstämmelse med äldre riksdagsbeslut, deruti fordrad högst nödig och nywig rättelse, der man tillintetgjorde det riksnyttiga reformförslaget till räntepersedlarnes förvandling, der man, churu sjelf alldeles främmande för domarekallct, ansett den tortyr böra bibehållas, som ligger i ett godtyckligt prygelstraff, der man, med ett ord, fattat åtskilliga beslut, hvilka med hänsigt till deras reaktionära tendens, deras inflytande på allmänna ställningen, deras vigt för den fattigare delen af folket, äro egnade att väcka fosterlandsvännens häpnad och bestörtning! Facta af denna beskaffenhet, om än hemtade från blott en enda afdelning af nuvarande representation, tala, efter hvad mig synes, högt för dess ombildning. De lära oss att inse nödvändigheten af denna omildning! De visa, huru angeläget det är, att omfatta tillfället till vinnande af deruti föreslagen förbättring! De öfvertyga om behofvet, att, för det stora helas väl, så mycket ske kan, besegra stånds-fördomar och etergifva enskildta anspråk! Då jag lemnat hänvisning på ståndsrepresentationens mörkaste skuggor, då jag derifrån dragit slutsatser, för att verka på omdömet om tidens kraf af representations-form, fordrar kanske rättvisan att jag jemväl kastar en blick på denna stånds-representations ljusa sidor — på dess fosterländska bemödanden — på dess värderika tillgöranden, just vid innevarande riksmöte. Mine herrar! äfven i detta fall behöfver jag endast i edert minne återföra den tafla jag icke längesedan här uppdragit, den sammanfattning jag nyligen här gjorde af denna riksdags märkligaste, riksvigtigaste, mest Jysande och ärofullaste bedrifter. JA (Slutet följer.) — En för huvudstadens husoch tomtägare vigtig fråga förekom för någon tid sedan i magistraten och väckte en lifligare diskussion än van