Aftonbladet – 29 juni 1844, sida 2

EEE mond smålog på sitt eget vis. Nå, hvarföre så frig? frågade han fostersonen. Må djefvulen anamma all komponeringl, svarade Ludvig; ni har rätt, det är en, er, en... Jemmerlig konst!, föll Raimond honom i talet. Inte just det, tillade Ludvig, men en fördjeflad konst, som förorsakar komponisten oräkneliga qvall, Hå, ni är redan ett godt stycke på omvändelsens väs, anmärkte Raimond: Besvarad kärlek insveper allt i rosendoit. Min unga vän felas nu plötsligt den inspirerande principen, hans ivre är sönderslitet, den heliga Cecilia ser nu inte mera ut som Constance, utan som en qviana med stickstrumpa; med den nimbus, som göt sig kring den älskade, försvinner äfven der, Som Omstrålade tonkonsten. Men kan man också tänka sig något oangenämare, något som mindre anstår en Man, än detta pinsamma notkludderi! Mitt inre bränner feberaktigt, jag vill framåt, men dessa runda, svarta afgrundsfysioromier med sina svansar hålla mig beständigt fast. På detta musikstycke, som kanske tör räcka i fem minuter, har jag att skrifva hela dagen, emedan tjugo systemer stå öfver hvarandralx Ja, ja, musiken är en erbarmlig konst! Skrifver man en bok, så flyta orden hastigt, liksom tankarne, på papperet, och bokstäfverna stå der för alltid och för hvar och en, Som lärt läsa. Komponerar ni för ett ensamt instrument, så låter visserligen äfven melodien temligen hastigt bringa sig på papperet; men instrumenter och spelare äro dock alltid först erforderliga, för att göra melodien förnimmelig för örat. Och huru